Igår sjöng jag karaoke. Det finns på film. Jag har en puckel på ryggen. Man kan ju inte älska sig själv alla dagar. Det hade varit jobbigt.
Malmö. Staden innehåller definitivt människor jag skulle kunna dö för. Det blir tydligare för varje gång jag är här vilka de människorna är. Fy fan vilket rafflande gäng man hänger med! Resten tröttnar man på bara man tänker på dem på något sätt. Myten om den lata skåningen är ingen myt alla gånger och mer om det tar jag en annan gång. Nu ska jag ta tag i det här stycket som ska föreställa en kropp och bege mig på nästa fest. Och må fan ta mig om jag får för mig att jag är Lena Philipsson igen.
lördagen den 29:e november 2008
torsdagen den 27:e november 2008
Lättja - ett framgångskoncept
Morgonens fynd efter att ha slösurfat på olika communitys (nej jag skäms inte):
Det är egentligen inte så svårt. Det gäller bara att vara fokuserad. Ska bli kul å se dig... Jag tror faktiskt att du grejar det med lättja!
Ridå.
Det är egentligen inte så svårt. Det gäller bara att vara fokuserad. Ska bli kul å se dig... Jag tror faktiskt att du grejar det med lättja!
Ridå.
onsdagen den 26:e november 2008
Nästa person på min lista..
.. är Majken. Jag tänker inte säga vem hon är eller vad hon gör, men jag kan tala om för er att ett samarbete med henne är svårare än att få till ett fredsavtal mellan Israel och Palestina. Gudars skymning, det krävs mer än två koppar kaffe för att komma över det här.
tisdagen den 25:e november 2008
Visa mig det öppna förhållandet då!
Öppna förhållanden. Myt eller sanning? Tills motsatsen är bevisad tycker jag att det är jävla trams. När får jag träffa någon som verkligen har en seriös mening med det här? Var finns paret som lever öppet på bådas villkor, utan att någon känner sig sårad eller tvingad in i ett avtal? Där båda personerna verkligen unnar den andre att ha rajraj med ett krogragg eller dylikt. Med så många förespråkare måste det ju i rimlighetens namn finnas ett litet par där detta ger total tillfredsställelse.
Jag bodde en gång med en människa som sade sig enbart kunna leva "öppet". Två utpräglade drag hos den här människan var extremt bekräftelsebehov och om möjligt ett ännu extremare kontrollbehov. En ganska tråkig kombination för den som var ihop med henne. I synnerhet för han som knallade hem med en annan tjej i tron om att han var "öppen", men istället fick höra att han var ett otroget svin. Varför? Han hade väntat en dag för länge med att säga att han hade haft sex. Det är inget unikt för det här fallet. Av dem jag har träffat finns det alltid en människa med klen självkänsla som styr en annan in i ett "avtal" som bara funkar om det löper åt ett håll. Fint när allas verklighet ska anpassas efter en persons labilitet.
Samtliga personer som jag har träffat på som lever i öppna förhållanden har gjort det på bekostnad av någon annan. Samtliga har nedvärderat den andra parten och kommit på fina små tillmälen när denna inte har velat gå på samma bana. Samtliga personer har haft ett behov av bekräftelse som sorgligt nog har tagit över behovet av att växa upp. För ja, det är småbarnstrams att vilja vara singel och sambo/särbo/what ever på samma gång. Favoriten är när man får lov att dejta, men inget mer. Varför då? För att man ska se om gräset är grönare på andra sidan? Då kunde man väl skippa förhållandet helt och hållet. Ännu bättre blir det när den som vill skörda på annat håll besväras över att partnern blir sårad av det. Att göra sitt eget dåliga samvete till någon annans skuld är ett populärt knep i många situationer, har jag märkt.
Jag menar inte att det bara kan finnas en typ av förhållande och att alla ska leva monogama liv. Jag tror inte ens att det passar alla. Men det kunde ju vara roligt att träffa en enda förespråkare av öppna förhållanden som inte bara är ute efter bekräftelse. Ännu roligare vore det med någon som inte fegade utan som körde hela linan ut med två fasta partners, istället för att sitta och fesa sig med en liten flirt vid sidan om. Vill man småknulla kan jag inte förstå varför man inte gör det med den man har valt att vara med. Känner man inte av tillräckligt med uppskattning från den personen är det kanske dags att avsluta allt ändå?
Jag bodde en gång med en människa som sade sig enbart kunna leva "öppet". Två utpräglade drag hos den här människan var extremt bekräftelsebehov och om möjligt ett ännu extremare kontrollbehov. En ganska tråkig kombination för den som var ihop med henne. I synnerhet för han som knallade hem med en annan tjej i tron om att han var "öppen", men istället fick höra att han var ett otroget svin. Varför? Han hade väntat en dag för länge med att säga att han hade haft sex. Det är inget unikt för det här fallet. Av dem jag har träffat finns det alltid en människa med klen självkänsla som styr en annan in i ett "avtal" som bara funkar om det löper åt ett håll. Fint när allas verklighet ska anpassas efter en persons labilitet.
Samtliga personer som jag har träffat på som lever i öppna förhållanden har gjort det på bekostnad av någon annan. Samtliga har nedvärderat den andra parten och kommit på fina små tillmälen när denna inte har velat gå på samma bana. Samtliga personer har haft ett behov av bekräftelse som sorgligt nog har tagit över behovet av att växa upp. För ja, det är småbarnstrams att vilja vara singel och sambo/särbo/what ever på samma gång. Favoriten är när man får lov att dejta, men inget mer. Varför då? För att man ska se om gräset är grönare på andra sidan? Då kunde man väl skippa förhållandet helt och hållet. Ännu bättre blir det när den som vill skörda på annat håll besväras över att partnern blir sårad av det. Att göra sitt eget dåliga samvete till någon annans skuld är ett populärt knep i många situationer, har jag märkt.
Jag menar inte att det bara kan finnas en typ av förhållande och att alla ska leva monogama liv. Jag tror inte ens att det passar alla. Men det kunde ju vara roligt att träffa en enda förespråkare av öppna förhållanden som inte bara är ute efter bekräftelse. Ännu roligare vore det med någon som inte fegade utan som körde hela linan ut med två fasta partners, istället för att sitta och fesa sig med en liten flirt vid sidan om. Vill man småknulla kan jag inte förstå varför man inte gör det med den man har valt att vara med. Känner man inte av tillräckligt med uppskattning från den personen är det kanske dags att avsluta allt ändå?
måndagen den 24:e november 2008
Vid min gud..
.. vad jag är trött på ängsliga människor. Det råder akut brist på självkänsla på röda linjen mellan Ropsten och Norsborg. Och jag måste fråga mig; om man nu inte kan vara lite coolt blasé utan att bli arrogant och dum i huvudet, måste man då fortsätta? Tydligen om man tittar på folket som jag åker tunnelbana med. Min färd till jobbet är omringad av fån och inkompetenta småbarnsföräldrar. Sedan kommer man fram till ett ställe där man redan är uträknad på något sätt. När dagen väl är slut släpar man sig hem i samma unkna sällskap som man reste med på morgonen. Jag säger det som sången; är det konstigt att man längtar bort någon gång?
Och var det verkligen okej att skjuta Warrick Brown i CSI?
Och var det verkligen okej att skjuta Warrick Brown i CSI?
fredagen den 21:e november 2008
The rat pack appreciation day
I vapnet mot min totala nördighet har jag haft en uppskattningsdag för Dean Martin och Frank Sinatra. Det vill säga att jag har spelat deras alster på repeat för mig och mina griniga kontorsgrannar. Jag tror att det är uppskattat att jag bara har haft fem låtar tillgängliga med dem var. I vilket fall ställer jag mig frågande till hur man inte kan älska två karlar som låter som glass och marräng och ser ut och på det här viset:
Ibland vill man bara ta sig ett par år bakåt i tiden och sippa på en Dean Martini (drinken, inte snusket).
Ibland vill man bara ta sig ett par år bakåt i tiden och sippa på en Dean Martini (drinken, inte snusket).
Mother noooo!
Jaha. Så var man en nörd. På riktigt. Det går inte att förneka längre. När jag stod inne på Konsum och lyssnade på det fem minuter långa solot på Child in time från Deep Purples Live in Japan-skiva, märkte jag att jag helt omedvetet spelade med på en halvsubtil luftgitarr. Inte helt utagerat, men ändå fullt synligt. Ackorden som jag inte kan med ena handen, och fingerplocket lite lojt vid låret med andra. Förmodligen med en lagom svår min av njutning. På Konsum. Vid frysdisken. Till musik som bara jag hörde. Jo, stil och klass - det är sånt jag sysslar med. Kan jag få reda på exakt när jag blev medlem i Toto? SKÄRPNING!
torsdagen den 20:e november 2008
Incoming!
Då ska man äntligen få bekräftat om Andrew Eldritch är en tvärhand hög som ryktet säger eller inte. The joy! Sisters of Mercy på arenan den 21 mars efter alldeles för lång väntan. Blir det bättre än så? Tveksamt.
onsdagen den 19:e november 2008
Ett snille spekulerar
Inlägg av Jonathan Ekman i Jonathan Ekmans blogg:
"Jämställdhet leder till ökat våld
2008-10-02, 16:42
Jag lyssnade till ett intressant inslag på P1-morgon imorse. En forskare från Lunds universitet (missade namnet) talade om en studie som visat att i de länder där jämställdheten nått längst ökar våldsbrotten bland kvinnor snabbast.
De klassiska könsrollerna har inneburit att kvinnor inte begått våldshandlingar i samma utsträckning som män. Nu när dessa nedärvda könsroller monteras ner så ärver kvinnorna männens beteende och våldet ökar.
Kan det vara så att vi riskerar hela mänsklighetens existens genom att rucka på de roller män och kvinnor har?"
Kommentar överflödig.
"Jämställdhet leder till ökat våld
2008-10-02, 16:42
Jag lyssnade till ett intressant inslag på P1-morgon imorse. En forskare från Lunds universitet (missade namnet) talade om en studie som visat att i de länder där jämställdheten nått längst ökar våldsbrotten bland kvinnor snabbast.
De klassiska könsrollerna har inneburit att kvinnor inte begått våldshandlingar i samma utsträckning som män. Nu när dessa nedärvda könsroller monteras ner så ärver kvinnorna männens beteende och våldet ökar.
Kan det vara så att vi riskerar hela mänsklighetens existens genom att rucka på de roller män och kvinnor har?"
Kommentar överflödig.
Kall!!!!
Blir det inte varmare snart stämmer jag någon. Ja det är jättevintermys att gå ute och bli julstinn av frosten i varma ytterkläder. Det är en helt annan sak när frosten följer med in och ytterkläderna är av. Hallå AP Fastigheter, kan vi få igång centralvärmen nu? Det vore trevligt om fingrarna inte bröts som istappar så fort jag försöker trycka ner en tangent. Om man tänker på att jag ska skriva bu eller bä på tvåhundratalet personer kan man bara gissa hur lite fingar jag har kvar när dagen är slut. Färre än när jag började.
tisdagen den 18:e november 2008
Angst
Även om den inte är så tydlig så finns den där. Poängen i det jag skrev igår under bakfyllans fantastiskt kreativa inflytande. Det krävs bara en pipa hasch för att hitta den, typ.
Den här dagen vaknade jag upp utan ångest och med en katt/ugn på ryggen. Det var kul och rogivande ända tills jag kom på att jag måste fixa min flytt om lite styvt tre veckor. Jättetråkig grej att komma på. Särskilt som att jag har varit sådär duktig och spelat alfapet till förbannelse istället för att packa lådor och slänga skräp. Man kan tänka att jag borde vara van efter tretton flyttar, men då får man faktiskt tänka om. Här lär vi inte av historien tack så mycket! Tre veckor. Det är 21 dagar varav fem går bort på resor och andra planer. 16 dagar återstår och med tanke på hur mycket jobb och sömn som ingår i de dagarna har jag inte mer än två timmar på mig att bli klar med allt. Panik!!
Den här dagen vaknade jag upp utan ångest och med en katt/ugn på ryggen. Det var kul och rogivande ända tills jag kom på att jag måste fixa min flytt om lite styvt tre veckor. Jättetråkig grej att komma på. Särskilt som att jag har varit sådär duktig och spelat alfapet till förbannelse istället för att packa lådor och slänga skräp. Man kan tänka att jag borde vara van efter tretton flyttar, men då får man faktiskt tänka om. Här lär vi inte av historien tack så mycket! Tre veckor. Det är 21 dagar varav fem går bort på resor och andra planer. 16 dagar återstår och med tanke på hur mycket jobb och sömn som ingår i de dagarna har jag inte mer än två timmar på mig att bli klar med allt. Panik!!
måndagen den 17:e november 2008
Fortsättning på förra svamlet
Som jag filade lite flummigt på innan brukar det ju te sig som sådant att killen som utger sig för att vara "schysta killen" i ganska så många fall är raka motsatsen. Jag menar inte att det inte finns bra killar. Det gör det. Massor till och med. Men bra personer behöver inte skylta om att de är det. Det visar sig ändå. Skylten pekar bara på en dold agenda. Det är vad jag menar. Personen som alltid måste berätta om sina snälla och goda sidor kanske borde ifrågasättas lite mer. Varför har man behovet?
Ja det finns tjejer som gör så också (gud vad jag är trött på att alltid behöva lägga in det i debatten), men om jag får lov att generalisera, och det får jag, så är det som så att killar/pojkar/män gör det för att ducka för det att "alla män är svin". Ett sätt att få bekräftelse från det andra könet och visa att man minsann är snäll. Trots att denna man är av samma skrot och korn som svinet. Ett lumpet raggningsknep. Ja ytterst heterosexuellt. Säkert homosexuellt också, men mina homosexuella kontakter är för få för att jag ska kunna göra en analys av det.
En gång diskuterade jag killar som sätter på tjejer när de sover alternativt har däckat. Ganska så genomvidrig grej att göra. Ganska så vanligt förekommande. Jag kan räkna upp tio vänner i min bekantskapskrets utan att ens tänka efter som har utsatts för det. Träffat en kille, en kompis, en vem-som-helst som har varit sympatisk ända tills de av olika anledningar har somnat bredvid varandra
Min vän som jag diskuterade med blev bestört och sade att då hade tjejerna träffat fel killar för i hans gäng var det minsann ingen som skulle göra så. Exakt hur kan man veta att det är så? Det är väl knappast så att den som gör det berättar om det över ett par öl kvällen efter? I synnerhet inte "schysta killen" med tanke på att det inte är en så jäkla schyst grej att göra. Ja man vill hålla sina vänner om ryggen, men faktum är att just övergrepp är ett av de ämnen som inte ligger på kallpratlistan. Det går inte att veta vem som har anlagen så att säga. Men visst förstår väl jag att man vill se sina vänner som gentlemän. Det känns bara lite sorgligt att man alltid ställs inför följande sanning; i princip alla tjejer har själva blivit utsatta för eller känner någon som har blivit utsatt för övergrepp, medan inte en enda snubbe har en vän som har gjort något.
Den röda tråden. Jag tappade den. I vilket fall: schysta killen - jag litar inte på dig.
Ja det finns tjejer som gör så också (gud vad jag är trött på att alltid behöva lägga in det i debatten), men om jag får lov att generalisera, och det får jag, så är det som så att killar/pojkar/män gör det för att ducka för det att "alla män är svin". Ett sätt att få bekräftelse från det andra könet och visa att man minsann är snäll. Trots att denna man är av samma skrot och korn som svinet. Ett lumpet raggningsknep. Ja ytterst heterosexuellt. Säkert homosexuellt också, men mina homosexuella kontakter är för få för att jag ska kunna göra en analys av det.
En gång diskuterade jag killar som sätter på tjejer när de sover alternativt har däckat. Ganska så genomvidrig grej att göra. Ganska så vanligt förekommande. Jag kan räkna upp tio vänner i min bekantskapskrets utan att ens tänka efter som har utsatts för det. Träffat en kille, en kompis, en vem-som-helst som har varit sympatisk ända tills de av olika anledningar har somnat bredvid varandra
Min vän som jag diskuterade med blev bestört och sade att då hade tjejerna träffat fel killar för i hans gäng var det minsann ingen som skulle göra så. Exakt hur kan man veta att det är så? Det är väl knappast så att den som gör det berättar om det över ett par öl kvällen efter? I synnerhet inte "schysta killen" med tanke på att det inte är en så jäkla schyst grej att göra. Ja man vill hålla sina vänner om ryggen, men faktum är att just övergrepp är ett av de ämnen som inte ligger på kallpratlistan. Det går inte att veta vem som har anlagen så att säga. Men visst förstår väl jag att man vill se sina vänner som gentlemän. Det känns bara lite sorgligt att man alltid ställs inför följande sanning; i princip alla tjejer har själva blivit utsatta för eller känner någon som har blivit utsatt för övergrepp, medan inte en enda snubbe har en vän som har gjort något.
Den röda tråden. Jag tappade den. I vilket fall: schysta killen - jag litar inte på dig.
Aftonbladets newsflash
Jag läste på Aftonbladets hemsida nu på lunchen. Snäppet seriösare nyhetsvärde än en Ding Ding Värld (finns den för övrigt fortfarande?). Idag låg det ett hyfsat högt nyhetsvärde i att en "schlagerartist" anhållits för dråpförsök. Med tanke på att det inte är en schlagerstjärna utan en artist som omnämns får man väl gissa sig till att det är en av Poodles bakgrundsdansare. Det kan i och för sig kvitta. Enligt Aftonbladet säger i alla fall vännerna: Det här är inte alls likt honom, han är en mjuk och lugn kille.
Är inte det dagens mest meningslösa uttalande om något? Man får väl hoppas att det är olikt hans beteende om de nu är vänner. Och vad skulle de annars säga? Som hans vänner så uttalar det sig självklart som vänner gör. Solidariskt. Sedan är min personliga åsikt och erfarenhet att den som profilerar sig som den mjuka och lugna killen i ganska många procent av fallen har en dold agenda eller ett dolt ursinne. Om det nu är så mr Schlager har profilerat sig. Människor är inte alltid dem de utger sig för att vara. Been there, seen that, bought the t-shirt. Dessutom kan man tycka att hans vänner borde ha lärt sig, vid vuxen ålder, att somliga gör helt åt helvete dumma saker med ett par så kallde järn innanför västen. En fylla är förvisso ingen ursäkt, men det är en ganska bra förklaring till folks "oväntade" beteende. Och kanske en anledning till att inte chockas över att den fina, snälla plutten var våldsam.
Ja ja. Gäsp. Man har inte roligare än man gör sig.
Är inte det dagens mest meningslösa uttalande om något? Man får väl hoppas att det är olikt hans beteende om de nu är vänner. Och vad skulle de annars säga? Som hans vänner så uttalar det sig självklart som vänner gör. Solidariskt. Sedan är min personliga åsikt och erfarenhet att den som profilerar sig som den mjuka och lugna killen i ganska många procent av fallen har en dold agenda eller ett dolt ursinne. Om det nu är så mr Schlager har profilerat sig. Människor är inte alltid dem de utger sig för att vara. Been there, seen that, bought the t-shirt. Dessutom kan man tycka att hans vänner borde ha lärt sig, vid vuxen ålder, att somliga gör helt åt helvete dumma saker med ett par så kallde järn innanför västen. En fylla är förvisso ingen ursäkt, men det är en ganska bra förklaring till folks "oväntade" beteende. Och kanske en anledning till att inte chockas över att den fina, snälla plutten var våldsam.
Ja ja. Gäsp. Man har inte roligare än man gör sig.
Styr upp, styr upp, styr upp
Bakfylla och bakfylleångest en måndag känns ju fräscht.. Jo det börjar bli dags att styra upp det här livet nu kan man tycka. Jag minns med en lätt rodnad på kinden hur jag vid åttasnåret i lördags sade "Det är knappast så att jag tänker bli jättefull" apropå att jag var nytatuerad. Nej nej, förmodligen tänkte jag inte bli det, men det spelade föga roll tre timmar senare. Det kanske inte är så här det är när det är tanken som räknas? Jag var bara jättefull en kort stund i och för sig, sedan arbetade jag mig beyond hela stadiet av fylla och avslutade kvällen med "att visa vart skåpet ska stå" i debatten om skolsvenskan. I ärlighetens namn så förvisade jag mig nog snarare till skamvrån. Scenario: Trevlig diskussion mellan min spouse och en bekant tills någon gör misstaget att säga "Ebba Witt Brattström" när jag går förbi. Misstänker att det inte kommer att hända igen eftersom att det ledde till följande: som ett råbarkat fyllo fick jag det till en bra idé att sätta mig ner, bli ilsken och vråla osammanhängande. Troligen fick jag in patriarkatet på ett hörn, men ingen vet säkert. Trevligt blev märkligt blev obekvämt. Usch. VARFÖR minns man saker som får en att våndas? Jättedåligt ju. Och varför sitter jag och identifierar mig själv som den jobbiga flickvännen när jag skulle kunna nöja mig med att bara vara det jobbiga fyllot? Jag som dessutom avskyr att förpassas från individ till "flickvän". Nej det finns inga rätt här.
Märkligt att de sista tjugo minuterna av en kväll kan färga en hel dag som i övrigt var fabulös. Är det verkligen så det ska vara?
Märkligt att de sista tjugo minuterna av en kväll kan färga en hel dag som i övrigt var fabulös. Är det verkligen så det ska vara?
fredagen den 14:e november 2008
The art of nonsens
Men titta hur den recenseras, den lilla rackaren: Lubiewo. Kan man undgå att vilja läsa den? Nej det kan man verkligen inte. Det är dags att gå in på bokus och lägga en beställning och hoppas på att det har förlåtit mig för de senaste två bokpaketen som jag aldrig hämtade ut. Kanske redan idag... kanske redan idag.
Igår möttes jag av den rafflande upptäckten att jag har fått min allra första kommentar i den här bloggen. Av Stefan Ingvarsson. The joy! Jag trodde först, när jag såg att någon kommenterat på ett inlägg, att allt handlade om Maud Olofsson. Jag lider inte av Maud-förföljelser direkt. Det är inte därför hon poppade upp i skallen. Utan för att det, till min milda förvåning, hamnade en liten länk till min blogg till höger om DN-artikeln jag länkade till häromsistens precis efter själva länkandet. Alla som läser artikeln, Maud-anhängare som avhängare, kan alltså knalla in på min blogg och se vad jag tycker. Fyndigt DN! Lömsk marknadsföring det där. Blev lite nervös måste jag säga. Inte för att mitt uttalande var sådär jättekontroversiellt och inte för att jag skulle bli ledsen om någon inte tyckte som jag. Men. Om någon skulle svära eller skriva könsord på det dåliga sättet skulle jag bli irriterad. I vilket fall, om jag nu ska komma fram till något, så blev jag lite rörd över att det var Stefan som tog sig tid att skriva. Jag gillar hans blogg. Jag gillar honom. Det var ett litet ljus i mörkret som jag så gärna sprider.
Med jobb och lägenhet och hälsa och sådant där annat väsentligt som man vill ska fungera, går det åt helvete. Måste säga att jag är riktigt arg på Fredrik Reinfeldt idag. Allt är alliansens fel. ALLT!
Igår möttes jag av den rafflande upptäckten att jag har fått min allra första kommentar i den här bloggen. Av Stefan Ingvarsson. The joy! Jag trodde först, när jag såg att någon kommenterat på ett inlägg, att allt handlade om Maud Olofsson. Jag lider inte av Maud-förföljelser direkt. Det är inte därför hon poppade upp i skallen. Utan för att det, till min milda förvåning, hamnade en liten länk till min blogg till höger om DN-artikeln jag länkade till häromsistens precis efter själva länkandet. Alla som läser artikeln, Maud-anhängare som avhängare, kan alltså knalla in på min blogg och se vad jag tycker. Fyndigt DN! Lömsk marknadsföring det där. Blev lite nervös måste jag säga. Inte för att mitt uttalande var sådär jättekontroversiellt och inte för att jag skulle bli ledsen om någon inte tyckte som jag. Men. Om någon skulle svära eller skriva könsord på det dåliga sättet skulle jag bli irriterad. I vilket fall, om jag nu ska komma fram till något, så blev jag lite rörd över att det var Stefan som tog sig tid att skriva. Jag gillar hans blogg. Jag gillar honom. Det var ett litet ljus i mörkret som jag så gärna sprider.
Med jobb och lägenhet och hälsa och sådant där annat väsentligt som man vill ska fungera, går det åt helvete. Måste säga att jag är riktigt arg på Fredrik Reinfeldt idag. Allt är alliansens fel. ALLT!
onsdagen den 12:e november 2008
Shock the system
Imorse lyssnade jag på Billy Idol, Shock to the system, när jag var på väg till mitt jobb. Sånt som får en att känna sig fräsig även efter trettioårsdagen typ. I vilket fall har jag nu lärt mig, efter femton år eller något, att han sjunger "Ahh riot, rape, race and revolution" och inte "Riot and rape it's a racial revolution". Inte för att texten blir mycket bättre för det, men frågetecknen kring revolutionen i Los Angeles har liksom rätats ut nu... Just a point to be said.
Ett litet fniss
Den här artikeln har roat mig hela dagen. Jag har läst den varje ledig stund och skrockat lite i smyg med handen på magen. Ända från inledningen med Centerns naiva resonemang till slutet och Metta Fjelkners dräpande kommentar. Metta, våra åsikter går säkert isär på många håll, men var har du varit hela mitt liv? Egentligen?
I övrigt är det ju lysande att låta elevkommentarer ligga till grund för lönesättningen. Jag minns med vilken innerlighet jag och mina vänner kunde döma en lärare efter ämnet i mina unga år. En fantastisk förutsättning för rättvisa? Läraren jag tyckte allra bäst om i högstadiet lärde jag mig minst av, men jag hade kunnat ljuga mig blå under den tiden och säga att han lärde mig allt jag behövde veta. Utvärderingar har sina fördelar, men att använda resultatet från något så osäkert och subjektivt till att bestämma lönen hos en lärare är nog fan det mest korkade jag har hört den här veckan. Maud, dålig, dålig idé igen.
I övrigt är det ju lysande att låta elevkommentarer ligga till grund för lönesättningen. Jag minns med vilken innerlighet jag och mina vänner kunde döma en lärare efter ämnet i mina unga år. En fantastisk förutsättning för rättvisa? Läraren jag tyckte allra bäst om i högstadiet lärde jag mig minst av, men jag hade kunnat ljuga mig blå under den tiden och säga att han lärde mig allt jag behövde veta. Utvärderingar har sina fördelar, men att använda resultatet från något så osäkert och subjektivt till att bestämma lönen hos en lärare är nog fan det mest korkade jag har hört den här veckan. Maud, dålig, dålig idé igen.
söndagen den 9:e november 2008
Ett år äldre
Sådärja. Då tyckte man visst att det var en bra idé att släpa iväg sin numera trettioåriga kropp på galej och festa som om den egentligen var tjugo. Bittert erfar jag nu att den snarare är åt pensionärshållet rent kvalitetsmässigt. Jag känner mig som en påse skrynkligt skinn utan substans. Såhär i eftertankens kranka bakfylla kunde man kanske ha skippat de sista fyra ölen eller så.
Egentligen hade jag velat fira min födelsedag på Rocks, men vakterna där är uppenbarligen bittra över sina misslyckade liv. Eller så är den nya grejen att köra kvällar utan besökare. Jag vet inte. Vi var tydligen för fulla för att bli insläppta och detta redan innan vi ens hade fått chansen att göra bort oss. Det är beklämmande, men det enda jag kommer på i mitt huvud är kvinnliga könsord när jag tänker på de där individerna. För två år sedan bojkottade jag stället när de slängde ut en vän. Ställningstagande deluxe. Hon hade blivit drogad, men vakterna var för upptagna med att leka låtsaspoliser för att upptäcka det som borde vara det första de lär sig på sin förmodade utbildning. Min vän minns inget alls. Hon vaknade klockan fyra på en slutstation. Ensam, förfrusen och utan plånbok. Bra jobbat vakter, bra jobbat. Skicka människor mot döden istället för att hjälpa dem. Blir ju ett fyllo mindre av det nästa helg. Jag hade kunnat öppna en helt egen blogg enkom för att skriva om det här, men det gör jag inte. Jag avslutar den här delen av gnället med att vi gick till Medusa istället och att Rocks inte kommer att få njuta av mina fantastiska luftgitarrssolon på ett bra tag.
Medusa var en märkligt ställe med en överaktiv rökmaskin, men de spelade Guns n Roses så allt är förlåtet. Dessutom följde alla mina fina vänner med dit. Kvällen blev med andra ord lyckad (up yours Rocks), men det spelade inte så stor roll för mitt humör när vi skulle hem. Jag fräste, spottade och svor en hel taxiresa och anklagade taxichauffören för att lura oss på pengar. Vilket han mycket väl kan ha gjort. Jag kan mycket väl ha varit full och inbillat mig saker också. It is known to happen. I vilket fall upptäckte jag med glädje när jag kröp ur sängen imorse att jag har glömt plånboken i taxibilen. Tur att jag var så bedårande igår. Tur, för det gör att det inte alls är skitjobbigt att ringa idag och be om plånboken. Nästa gång jag blir full ska jag sätta fyllelås på mig själv.
Egentligen hade jag velat fira min födelsedag på Rocks, men vakterna där är uppenbarligen bittra över sina misslyckade liv. Eller så är den nya grejen att köra kvällar utan besökare. Jag vet inte. Vi var tydligen för fulla för att bli insläppta och detta redan innan vi ens hade fått chansen att göra bort oss. Det är beklämmande, men det enda jag kommer på i mitt huvud är kvinnliga könsord när jag tänker på de där individerna. För två år sedan bojkottade jag stället när de slängde ut en vän. Ställningstagande deluxe. Hon hade blivit drogad, men vakterna var för upptagna med att leka låtsaspoliser för att upptäcka det som borde vara det första de lär sig på sin förmodade utbildning. Min vän minns inget alls. Hon vaknade klockan fyra på en slutstation. Ensam, förfrusen och utan plånbok. Bra jobbat vakter, bra jobbat. Skicka människor mot döden istället för att hjälpa dem. Blir ju ett fyllo mindre av det nästa helg. Jag hade kunnat öppna en helt egen blogg enkom för att skriva om det här, men det gör jag inte. Jag avslutar den här delen av gnället med att vi gick till Medusa istället och att Rocks inte kommer att få njuta av mina fantastiska luftgitarrssolon på ett bra tag.
Medusa var en märkligt ställe med en överaktiv rökmaskin, men de spelade Guns n Roses så allt är förlåtet. Dessutom följde alla mina fina vänner med dit. Kvällen blev med andra ord lyckad (up yours Rocks), men det spelade inte så stor roll för mitt humör när vi skulle hem. Jag fräste, spottade och svor en hel taxiresa och anklagade taxichauffören för att lura oss på pengar. Vilket han mycket väl kan ha gjort. Jag kan mycket väl ha varit full och inbillat mig saker också. It is known to happen. I vilket fall upptäckte jag med glädje när jag kröp ur sängen imorse att jag har glömt plånboken i taxibilen. Tur att jag var så bedårande igår. Tur, för det gör att det inte alls är skitjobbigt att ringa idag och be om plånboken. Nästa gång jag blir full ska jag sätta fyllelås på mig själv.
torsdagen den 6:e november 2008
Tragedy
Hanoi Rocks ska lägga ner. Igen. Inte så att jag lyssnar på dem dagligdags längre och nu för tiden är de ju ganska lättkritiserade, men de var rätt roliga att att titta på. Jag tyckte om deras konserter. Dessutom var de sleaze när det fortfarande var coolt. Dvs 1984. Efter det har det bara varit tragiskt (tragiskt bildbevis på sleaze)
Skönt att se att Andy McCoy mådde bra vid inspelningstillfället...
Skönt att se att Andy McCoy mådde bra vid inspelningstillfället...
måndagen den 3:e november 2008
Lev ditt eget liv...
.. ty du kommer att dö din egen död. Det bor ganska mycket visdom i det citatet. Varje dag är bara ytterligare ett bevis på att man egentligen är ensam. Väldigt logiskt egentligen. Till syven och sist vill väl de flesta rädda sitt eget skinn. Synd bara att så många känner ett behov av att göra det i förtid - när skinnet inte ens behöver räddas så att handlingen blir en kniv i ryggen på någon annan.
Det är inte utan att man blir sådär trött igen.
Det är inte utan att man blir sådär trött igen.
söndagen den 2:e november 2008
lördagen den 1:e november 2008
Jesus never did it for me
Hjälp. Jag har samma fritidsintresse som Ulf Ekman. En blogg.
Brorsan frågade idag varför jag blev så ilsken så fort kristna kom på tal. En mild överdrift. Det är inte så att jag hatar dem som grupp, eller ens som individer. Jag rasar inte när jag hör om kristna, men jag fnyser ganska ofta. Jag respekterar deras val och förstår det i vissa avseenden. Generellt har jag dock svårt för den kristna mentaliteten som finns hos många jag har stött på i mitt liv.
Jag måste säga att jag har svårt för större delen religiösa människor faktiskt, och helt klart toppar kristna där. Inte så konstigt med tanke på att jag är uppvuxen i ett post-kristet land som vilar på gudfruktiga värderingar kanske. Med andra ord så är det det kristna hyckleriet som har varit närmst till hands. Någonstans gör det mig enormt provocerad över att det generellt förväntas outgrundlig respekt för de troende. Precis som att de vore sjuka eller drabbade av något. Varför? Får jag outgrundlig respekt på grund av mina val och det jag tror på? Skulle inte tro det. När en öppet troende person fick anställning på mitt jobb, sade en annan anställd till mig att det kändes så tryggt. Hur då? För att han tror på något som hon själv inte gör? Det gör jag med. Jag tror på att strukturer formar oss mer än biologi, men inte tycker hon att jag känns trygg för det inte. Tjaa, kanske har jag bara dålig självkänsla.
Så klart tycker inte jag att alla kristna är onda eller dumma i huvudet. Jag fattar varför man vänder sig till religion. Men. För att exemplifiera varför jag blir irriterad ibland:
Det har inte ens gått en vecka sedan någon såg det som en trevlig grej att försöka kristna mig. Bara sekunden innan hade denna någon pratat om hur lite kristna respekteras. Jaså? Var fanns respekten för det jag tror på? Kastade vi lite grus på väggen i glashuset där kanske?
För övrigt var jag med i Babtistkyrkans barntimmar när jag var liten. Vi åkte förbi församlingshuset idag förresten. Tottas Hobby ligger där nu. Hur som helst. Jag var med i de där barntimmarna, men har aldrig förstått varför. Visst var det kul att bygga Jesus av flirtkulor, men ingen i min släkt är troende vad jag vet. Så jag frågade mamma för något år sedan vad det här handlade om. Gav de upp på mig så tidigt att de trodde att kristen uppfostran var den enda utvägen? Nej inte alls. Mamma visste inte riktigt vad det var de släppte iväg mig på men alla andra gjorde det och jag tjatade så då fick det blir så. Men vad faaaan? Om det var NSF's barntimmar, hade jag blivit ivägsläppt lika självklart då? De kanske var förtäckta Livets ordare rent av.. Är det bara ett sammanträffande att jag och Ulf delar fritidsintresse idag? Nej jag tror inte det.
Ja ja, what is and what is not. Nu ska jag dricka någon whisky som har legat och dragit på sig i 18 år, innan jag träffar min moder som, kyrkotimmarna till trots, alltid har varit alldeles exemplarisk i rollen som matriark och barnuppfödare. Tjing!
Brorsan frågade idag varför jag blev så ilsken så fort kristna kom på tal. En mild överdrift. Det är inte så att jag hatar dem som grupp, eller ens som individer. Jag rasar inte när jag hör om kristna, men jag fnyser ganska ofta. Jag respekterar deras val och förstår det i vissa avseenden. Generellt har jag dock svårt för den kristna mentaliteten som finns hos många jag har stött på i mitt liv.
Jag måste säga att jag har svårt för större delen religiösa människor faktiskt, och helt klart toppar kristna där. Inte så konstigt med tanke på att jag är uppvuxen i ett post-kristet land som vilar på gudfruktiga värderingar kanske. Med andra ord så är det det kristna hyckleriet som har varit närmst till hands. Någonstans gör det mig enormt provocerad över att det generellt förväntas outgrundlig respekt för de troende. Precis som att de vore sjuka eller drabbade av något. Varför? Får jag outgrundlig respekt på grund av mina val och det jag tror på? Skulle inte tro det. När en öppet troende person fick anställning på mitt jobb, sade en annan anställd till mig att det kändes så tryggt. Hur då? För att han tror på något som hon själv inte gör? Det gör jag med. Jag tror på att strukturer formar oss mer än biologi, men inte tycker hon att jag känns trygg för det inte. Tjaa, kanske har jag bara dålig självkänsla.
Så klart tycker inte jag att alla kristna är onda eller dumma i huvudet. Jag fattar varför man vänder sig till religion. Men. För att exemplifiera varför jag blir irriterad ibland:
Det har inte ens gått en vecka sedan någon såg det som en trevlig grej att försöka kristna mig. Bara sekunden innan hade denna någon pratat om hur lite kristna respekteras. Jaså? Var fanns respekten för det jag tror på? Kastade vi lite grus på väggen i glashuset där kanske?
För övrigt var jag med i Babtistkyrkans barntimmar när jag var liten. Vi åkte förbi församlingshuset idag förresten. Tottas Hobby ligger där nu. Hur som helst. Jag var med i de där barntimmarna, men har aldrig förstått varför. Visst var det kul att bygga Jesus av flirtkulor, men ingen i min släkt är troende vad jag vet. Så jag frågade mamma för något år sedan vad det här handlade om. Gav de upp på mig så tidigt att de trodde att kristen uppfostran var den enda utvägen? Nej inte alls. Mamma visste inte riktigt vad det var de släppte iväg mig på men alla andra gjorde det och jag tjatade så då fick det blir så. Men vad faaaan? Om det var NSF's barntimmar, hade jag blivit ivägsläppt lika självklart då? De kanske var förtäckta Livets ordare rent av.. Är det bara ett sammanträffande att jag och Ulf delar fritidsintresse idag? Nej jag tror inte det.
Ja ja, what is and what is not. Nu ska jag dricka någon whisky som har legat och dragit på sig i 18 år, innan jag träffar min moder som, kyrkotimmarna till trots, alltid har varit alldeles exemplarisk i rollen som matriark och barnuppfödare. Tjing!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
