En hyllning

Jag känner mig väldigt rojalistisk idag. Sitter och tänker på gamla hederliga svenska punkhits om kungahuset. De var nästan lika skarpa i sitt upplägg som kungens uttalanden. Därför känner jag att jag, efter vargincidenten, vill dela med mig av en sång till vårt kungahus. Den är lite som kungen själv nämligen. Inte så skarp men underhållande, fast kanske inte på det sättet det var avsett. Det går att lyssna samtidigt om man klickar på titeln och det går att läsa mer om Kriminella Gitarrer om man klickar på namnet:

Knugens kuk
Kriminella Gitarrer - 1977

Skulle gå o handla,
råka se en tidning
senaste nytt från slottet,
Silvia e med barn

Då kom jag att tänka på
Knugens Kuk
Knugens Kuk
Knugens Kuk
Alla vill vi se knugens kuk.
Veta hur den e, knugens Kuk

När jag var i Stockholm
då gick jag på slottet
där jag fick se kungen
pussade sin drottning
hon e ju med barn

Då kom jag att tänka på
Knugens Kuk

Alla vill vi se knugens kuk.
Veta hur den e, knugens Kuk

När jag var på slottet
då gick jag på toa
där stod nån o kissa
när han vände huvve'
såg ja de va kungen

Äntligen så fick jag se
Knugens Kuk


Svårare än så behöver det inte vara. Svensk punk. Man skojar inte bort den.

Knugen och hans hus

Citat kung Carl XVI Gustaf, den 16 oktober 2008, apropå att skjuta av vargar:
"De äter mycket, det är bara så. Och man måste ju snart, som jag ser det, måste börja beskatta en stam för jag menar... Det är bara att räkna på, om de är två nu, då blir de sju nästa år, och sen blir det bara... om de hittar sina partners någonstans i skogen så exploderar det."

Ja visst är han en man av ordet, den där Carl? En riktig tänkare. Ett skarpsinne! Och han kan räkna också! Drottningen, tillika hans hustru, har försvarat uttalandet i ekot nu. Eller snarare så har hon bemött kritikerna av det som okunniga. Så klart. Det är det mest slipade sättet att bemöta någons kritik - skyll på att de inte vet vad de pratar om. Särskilt effektivt när uttalandet som kritiseras bygger på 98 procents blodlust och 2 procents kunskap. Fniss.

Så. Det är alltså den komiska rollen vårt kungahus har. Skönt att ha det utrett. Har liksom aldrig förstått grejen med ett kungahus i ett land som vill profilera sig som jämställt. Jag väntar med spänning på hur kungabarnen ska axla det stora fars-ansvaret när deras fader går ur tiden. Förmodligen med bravur!

Things that makes me go: wrål

"Glad, kåt och tacksam". Varför tycker människor fortfarande att det uttrycket är så fyndigt? Jag ska berätta vad jag blir när folk använder sig av det. Jag blir syrak.

Min lunch spenderades med en person som hade ett behov av att säga tre gånger att det är så tjejer ska vara. Alla tre gångerna tittade han finurligt och frejdigt på mig, precis som om han hade lagt in en stämningshöjare. Alla tre gångerna lade jag ner besticken och tittade tillbaka med min argaste min, precis som om han hade dödat allt vad stämning heter.

Det är en så äppelkäckt nedvärderande sak att säga. Det är ungefär lika roligt som när föräldrar säger till en tredje part "ja man gjorde ju sitt bästa men man kan inte lyckas med allt" om sina barn när de står bredvid. Skitkul att ge ungar dålig självkänsla. Skitkul att tro att det låter som ett gulligt skämt att vilja ha en flickvän som ställer upp på allt med ett leende för en pojkvän som fan inte ens vet var en klitoris sitter. Syrak var ordet.

Bra skit vecka 43

1) Smygpremiär av Låt den rätte komma in. Mycket bra film. Hade den inte varit det hade jag nog krävt lön för att vara där. Tjugo minuters försening innan portarna öppnades och sedan tvångsmässigt stressmingel med löst mediefolk. Not quite my idea of fun.

2) Hellacopters näst, näst sista konsert och sex timmar efterfest på den. Sorgligt nog slutade konserten med att ett retarderat heltidspucko slängde upp en öl på scenen och kortslöt allting. I sista låten, men ändå - folk med låg självkänsla och mindervärdeskomplex borde inte få bli fulla.


3) Der Baader Meinhof Komplex. Tre timmar tysk terrorism. Jag ställer mig halvskev till vinklingen i den, men tyckte fortfarande att den var så bra att jag drömde att jag var Ulrike Meinhof hela natten.

Se där, tre bra saker med modifikation. Jag kan om jag vill.

En döende dandy

Nej jag syftar inte på Magnus Ugglas album. Jag syftar på min forne husguds förfall. Hur ont det än gör att säga det ställer jag mig lite frågande till vad folk egentligen väntade sig av mannen som tycker att rastaflätor och mjukisbrallor är the shit of the year? Och mer än så tänker jag inte säga eller fråga mig om det här. Istället tänker jag leva på minnet av hur bra allting var när det var så här:

It's not friday, but I'm still in love

Det är lite konstigt det här med hur något kan komma in i ens liv och vara så totalt så att man knappt minns hur det var innan det här hände. Jag har alltid trott att det var något som var förunnat döden, eftersom att det är så jag har upplev det. Även om man har kvar alla minnen, så är känslan av hur det var när människan levde helt omöjlig att relatera till när dödsbudet väl kommer. Det känns som att personen alltid har varit död.

Det gör mig lite lättare till sinnes att upptäcka att även någon kan komma in i ens liv och kännas så självklar att det blir overkligt att tänka på att det fanns en tid innan. Även om det har gått mindre än ett halvår sedan denna någon kom in och rörde om.

Fan.

Jag har sökt ett jobb som jag hoppas för mycket på igen. Det slutar ju aldrig bra.

To see a darkness

Det känns lite uppgivet idag. Det lär inte vara så att min generation, eller den efter, får vara med om ett samhälle som bygger på någon form av ömsesidig respekt. Det stör mig inte alltid eftersom de flesta relationerna jag befinner mig i ändå bygger på det. Visst kommer jag ut i livet och ser hur illa det är varje dag, men för det mesta kan jag stänga det ute. Jag har en iPod, jag vet var jag är på väg - jag lyssnar på Nine inch nails och fokuserar på målet. Jag orkar inte lägga samma engagemang på misären längre. Men vissa dagar tänker jag på helheten och inte bara den lilla kretsen och då ser jag verkligen bara mörker. Som idag. Någonstans känns det som att fokus alltid skjuts från väsentligheten (att människor faktiskt lider för att de inte tillåts att vara den de är utan att kränkas) till att angripa detaljer hos den som tänker annorlunda. Om det hela tiden ska bli en tävling om vems utopi som är bäst kanske det inte är så konstigt att allt står still.

Det vore trevligt om människor slutade känna sig hotade av oliktänkarna nu. Att integrera behöver inte nödvändigtvis betyda att den som redan är på plats förlorar - oavsett om det handlar om kvinnor i ett manligt rum, muslimer i ett kristet samhälle eller någon annan av grupperna som alltid tycks bli föremål för irritation.

Fast. När en människa inte ens får ge uttryck för en musikstil utan att bli kränkt känns det näst intill som slöseri med energi att ens hoppas på att det blir bättre.

Som jag sagt så många gånger förr: jag blir så trött.

Ja, jag vet, jag vet precis hur

Jag har gått tillbaka till Rockklassiker och har väl i princip förlåtit dem för Andrew WK häromveckan. De spelar trots allt på rätt många andra strängar som tilltalar mitt trettioåriga sinne. Idag fick jag exempelvis höra Die Mauer. En ljuv och lite ångestfylld bild av mina tidiga tonår dök upp för mitt inre. Man var ju rätt cool på den tiden. Hade koll på hur man skulle skilja sig från mängden och så vidare. Alla såg ut som jag men jag tyckte ändå att jag var alternativ. Större delar av garderoben följde med när man skulle ut. Ljuva grunge - kom inte tillbaka.

Något jag däremot inte hade koll på var texten till Die Mauer. Thåström sjunger "En grå prick är det enda jag ser av Susanne". Sofia, 14 år, hör "En grop är det enda jag ser av Susanne". Helt logiskt. Det var ju krig. Hon hade såklart fått en bomb över sig och gropen var det enda som fanns kvar där hon hade stått.

Den låga siffran längst ner på samlingsbetyget... den känns plötsligt som att jag förstår den lite mer.

Stove-love

Om jag någon gång skulle lyckas få onödigt mycket pengar kan jag lova att jag beställer den här från USA. Jag vill ju så gärna vara alternativ och stå emot hela femtiotals-trenden som har kommit, men det går inte. Jag är helt enkelt för svag och den är helt enkelt för snygg. Och om något är en IT-ugn så är det väl ändå den här. Titta på den då! Den ser ut som en cadillac! Man måste älska den. För övrigt så får jag nog kapitulera helt för femtiotalstrenden och köpa hela mitt nästa hem här. Om jag blir rik. Jag fick ju nej på ett jobb idag och när jag tänker efter så var jag tvungen att säga nej till att köpa en lägenhet igår eftersom att jag som sagt inte har något jobb... efter nyår i alla fall.... om det fortsätter som det gör nu. Ett första steg när det kommer till it-ugnen kunde nog vara att ha ett kök att ställa den i. Aldrig får man vara glad och så vidare.

Lubiewo - när möts vi?

Jag tycker om Stefan Ingvarsson idag och jag skulle kunna längta mig blind efter hans översättning av Lubiewo om inte det vore en dålig idé. Att längta sig blind skulle innebära att jag inte kan läsa den när den väl kommer.

Och NÄR kommer den egentligen? Först skulle den komma i maj, sedan var det absolut i september men det ledsna skägget jag mötte i Polska institutets monter på bokmässan vittnade om att den var försenad igen. Nu sägs det något om den 7 november, men jag vet inte om jag vågar tro på det. Även om Stefan har fått ett förhandsex i brevlådan. Den kanske släpps, men vad händer sen? Det känns lite för mycket som när jag gick och väntade på den andra Twin Peaks-boxen i något av en evighet. När jag äntligen kom över den ställdes jag inför den bittra verkligheten att guldboxen med extramaterial släpptes en vecka senare. Mitt sinnestillstånd hade kunnat sänka en hel skolklass på väg mot en julavslutning. Man undrar vad som väntar runt hörnet efter Lubiewo...

Glädjeämne

För att vara en bitter person har jag ganska lätt för bli glad av olika inslag i livet. Som till exempel det här, finaste lilla bandet: Detektivbyrån.

Ibland önskar jag att världen kunde vara som deras musik känns.

Bredvidboende

Mina grannar bråkar. Jättemycket. Jag förstår inte hur länge man kan hålla på. Hur länge orkar man skrika? Det känns lite sorgligt. Det kan inte alltid ha varit så här. Man får upp dåliga minnen från sitt eget liv..

Om det är det sociala arvet, strukturernas påverkan eller bara mina egna dåliga erfarenheter vet jag inte, men jag tänker att det är han som är dum. Det är han som är svartsjuk och inte låter henne behålla sina manliga bekanta, trots att hon haft dem i hur många år som helst. Fast vad vet jag. Det kanske var hon som ville att han skulle köpa en ful blå sidenskjorta som han vägrar ta på sig.

Communication breakdown, and what not del 2

Jag fick klippa inlägget. Inte ens jag orkade se så mycket av min egen irritation utan att dela upp det på två inlägg. Nåväl, orsaker till irritation - fortsättningen:

3) Personer som helt oprovocerat lägger sina kritiska åsikter på en annan enskild individ. Det har inte hänt mig på länge, men jag tänker ofta på det scenariot när jag retar mig på annat. När jag bodde i Malmö var det väldigt punk att gå fram till någon och säga att de var fula alternativt hade fula kläder alternativt något annat. Varför då? För att man ska visa sig själv som Ärlige Ernst som minsann inte tar skit? Åh vad löjligt! Jag storknar lite för mig själv när jag tänker på det. Kunde de inte bara hålla sig till att vara fulla och kräkas på varandra istället för på oskyldiga? Man lackar. Över lag skulle jag vilja säga att det är ett beteende som finns hos ganska många. Alltså inte bara ett Malmö-punkar-syndrom. Ett populärt sätt att bota sin dåliga självkänsla har man märkt: genom att sätta sig på andra. Trams.

4) Partners som bestämmer vad deras så kallade bättre hälft ska ha på sig. En stor anledning till irritation just nu. Det händer inte mig, verkligen inte. Stackars människa som skulle försöka med den. Däremot ser jag det ganska ofta i min omgivning. Fult sätt att omyndigförklara den man borde respektera lite mer än genomsnittet. Människan som var rosa-pundare berättade en gång, lite för stolt och helt utan ironiska inslag, om när hon tvingade sin gamla pojkvän att köpa en blå sidenskjorta. Ja han blev ju jättearg uppenbarligen men hon gav sig inte ändå. Tänk en liten ledsen punkare som ska stylas om á la Överskottsbolaget till en avdankad latino-lover. Vad vill man säga med det? "Ja ja du kanske tror att du vet vad du tycker om, men jag ska nog visa dig hur det ligger till egentligen". Verkligen sympatiskt. Hela berättelsen fick mitt inre att vrida sig i ångest.

Gud bevars, jag kommer på hur mycket som helst nu. För mina egna nervers skull får jag nog kalla den här fikarasten slut och lägga fokus på annat. Tjing

Communication breakdown, and what not del 1

Saker som irriterar mig lite för mycket idag:

1) SL. Ja jag vet att det är pensionärsvarning på det, men på riktigt: NÄR ska de byta ut de där värdelösa tågen? Jag vägrar tro att det är billigare att hålla dem i drift med alla stopp än vad det är att köpa in en ny "flotta". Imorse låg det blöta löv på spåret. Ergo: 25 minuters försening till jobbet. 25 minuters försening till en person som sade att hon minsann aldrig hade hört något om blöta löv på spår innan. Vilket för mig in på nästa irritation:

2) Människor som vill trycka till lite genom att antyda att någon ljuger. OM jag skulle ha ljugit om min försening skulle jag väl aldrig har skyllt på ett blött löv? Nej för det är minsann SL som sysslar med sånt. Jag är inte galen. JAG ÄR INTE GALEN!!!! OM jag skulle ljuga skulle jag säga något väldigt fyndigt som hade fått mitt liv att låta lite mer än vad det egentligen är en regnig tisdagmorgon. Vad det skulle vara vet jag inte. Jag ljuger inte när jag är sen. Har jag försovit mig så säger jag det. Kanske inte helt och hållet för att jag är en dygdig person utan mer för att kortisoneffekten på mitt försovda ansikte avslöjar mig. Jag vägrar ta på mig skulden för blöta löv i alla fall. Här skäms vi inte.

Livet i jämmerdalen

Idag gick jag till en doktor med tanken "lite dyrare lite bättre". Det finns egentligen ingen bra anledning alls till varför jag tänkte så. Företagshälsovård kostar inte mer än vårdcentralen för mig. I vilket fall, dyrare eller ej, de var definitivt inte bättre.

Jag lämnade ett prov, hamnade i doktorns anskrämliga skinnfotölj och fick veta att jag inte har några bakterier men att jag ska fortsätta att ta medicinen jag har fått utskriven mot bakterierna jag inte har. Och sen då? Ja sen är det bara att hoppas på att "det" inte kommer tillbaka. Men tack! Jättetack! Jag medicineras ju inte ens mot "det" ni inte vet vad det är. Jag hade lust att köra den där gamla trevliga piken från ungdomens dagar då man frågade folk om de fått sitt körkort i cornflakes-paketet. I det här fallet läkarlegitimation. Eller bara gett henne ett tjurigt "Men du'rå" och gått. Inte för att det hade tagit bort mina plågor, men jag hade haft något att skryta med för en gångs skull.

Vid mina gudar vad man ska få utstå irritation i vardagen.

He's my man

Det var så bra i Globen igår. Det var så bra att jag borde byta namn på den här bloggen om jag ska beskriva det. Det var så bra, att ord bara förminskar hur bra det egentligen var om jag försöker förklara det. Men. Jag kanske skriver något om det sedan ändå. När jag inte jobbar. Typ.

Man tänker att..

dagens mest överflödiga, om man nu ska ha kategorivinnare, måste vara alla dessa människor som bloggar elakt om deltagare i dokusåpor. Räcker det inte med förnedringen de själva utsätter sig för i tv? Måste uttråkade människor förvandlas till semi-Alex-Schulmans? Är det något att tävla i - en form av försök till dräpande kommentarer om människor som redan dräper sig själv? Skitlöjligt. Överflödstyckare på något sätt. Helst vill jag inte läsa om såpor alls, men man trillar ju över en och annan artikel ibland.

I have not forgiven Jesus

Bra skit. Jag har inte förlåtit Jesus, om han nu var den som somliga vill göra gällande. Å andra sidan - lyssnar man lite extra på texten framgår det att Morrissey inte heller har gjort det. Egentligen.



Why did you give me
So much desire?
When there is nowhere I can go
To offload this desire
And why did you give me
So much love
In a loveless world
When there's no one I can turn to
To unlock all this love
And why did you stick me in
Self-deprecating bones and skin
Jesus - do you hate me?
Why did you stick me in
Self-deprecating bones and skin
Do you hate me? do you hate me?
Do you hate me? do you hate me?
Do you hate me?

Döden är en kvinna

Det här är kanske inget man eftersträvar att själv bli, men det känns lite extra sympatiskt när seriemördare är kvinnor. Inte för att handling är så särskilt mycket snällare, utan för att ovanligheten i det gör att det känns mer beräknande och kallsinnigt. Okej. Sympatiskt var ett jättedumt ord att välja. Rafflande då! Det är lite mer rafflande att läsa om onda kvinnor helt enkelt. Onda män fick man ju nog av bara man gick utanför dörren på något sätt.

Yes, Brian Johnson, you ARE dynamite

AC/DC. Globen. 20 februari. Det går inte att beskriva det. Inte ens med Guns n Roses-citat.

Pink

Vuxna människor som älskar rosa. Är det inte nästan alltid drag av psykisk labilitet hos dem? Jag bodde en gång med en människa som blev "ur balans" av trä. Alltså fick vi hänga rosa skynken över alla möbler. Det räckte inte med de rosa väggarna och de rosa lakanen och den rosa skohyllan och det rosa badrummet. Psykosen var ett faktum. Att gå in i vår lägenhet var som att komma in i ett jollrande epileptiskt anfall.

Man skulle kunna dra paralleller till faiblessen för rosa och viljan att vara liten flicka. Snuskigt om jag får säga vad jag tycker. Det här kräver ett längre inlägg någon gång i framtiden.

Varför blev jag påmind..

... om den här karln? Hans musik beskrivs som "party anthem rock" på en fansida. Är det vad kidsen vill ha? Fruktansvärt. Det finns väldigt uppenbara nackdelar med att lyssna på Rockklassiker. NÄR blev för övrigt Party Hard en klassiker? Jag har verkligen missat så mycket under mina radiofria år.

Djurmanipulationer

En sak att göra innan jag får barn, om det nu är något jag får, är att ändra inställningen till djur och då i synnerhet katter och hundar. Kanske inte inställningen direkt, utan snarare sättet att behandla dem på.

De får liksom alltid som de vill. Vill de ligga där jag ligger så makar jag lite besvärat på mig för att i nästa stund brista ut i ett "nööööö" när djuret i fråga lägger sig tillrätta. De kan pissa ner mina kläder och tugga sönder mina väskor och det enda jag tänker är att det nog var lite av ett kärleksbevis egentligen. Eller hur.

Så här har det alltid varit. Jag växte upp med den i särklass bästa hunden genom tiderna. Visst grät jag när han bet av huvudet på min hjärterbarbie, men jag blir förvånad om det tog mer än en kvart att förlåta honom. Det var ju jättesynd om honom och hans nya tänder. Dessutom fick jag en Sindy som tröst. Av mamma. Inte hunden.

Imorse var jag i behov av att uträtta ett ärende av högst personlig karaktär, som en fin vän brukar säga. Tyvärr stod det en liten kompis på toalettstolen och gjorde små kärleksfulla gethopp mot mig. Jättesöt ju. Jättetaskigt att putta ner ju. Så jag tittade på honom och tänkte "nöööööö" i mitt stilla sinne, innan jag bestämde mig för att mitt ärende nog inte var så akut och höll mig hela vägen till jobbet istället. Och så där fortsätter det nästa gång vi ses. Jag flyttar på mig, gullar och ställer mig själv lite åt sidan och han bryr sig säkert inte ett alls egentligen. Han har mig virad runt sin lilla tass och han vet det.

Det här med barn i alla fall. Nu känns det kanske inte så troligt att ett barn står och gethoppar kärleksfullt på toalettstolen när jag sminkar mig. Fast det skulle helt klart kunna hända... Hur som helst. Om jag skulle bli föräldern som tycker att allt mina barn gör är gulligt så vill jag inte ens tänka på vilka små monster som skulle näras vid min barm. Och om jag skulle fortsätta behandla djuren med den villkorslösa kärlek endast en dörrmatta kan ge skulle det innebära försummade barn med depressionsproblem långt upp i vuxen ålder. Alltså borde jag skaffa mig lite husdjurspondus som i slutändan utvecklas sig till en bebispondus. Det är lite samma sak med en spädis och en katt kan man tycka.

Men kattfan är ju så jävla söt så att man glömmer att han har hållit en vaken genom att slåss med en plastpåse större delar av natten.

A little bit of joy

.



Horace. Han gör mig faktiskt lite kollrig och lycklig. Se så fin han är. Jag sätter all min tilltro till att Jean-Marie Gustave Le Clézio är en värdig vinnare av nobelpriset. Inte för att jag har någon större koll, men Horace vet han. Går det att tvivla på mannen som har sagt "Amerikaner är trångsynta vilket medför att amerikansk litteratur inte kan mäta sig med europeisk."? Nej, just det.

Bara en parentes. Jag är fortfarande bitter. Tro inget annat.

Eftermiddagsbitter

Jag vet nu att jag inte fortsätter där jag är efter nyår.

Utan jobb och utan lägenhet.
Meningslöst sätt att vara på i landet där alla problem kallas för i-landsproblem.

Ett tag kunde det ha varit så att jag fick fortsätta mitt vikariat och att hyresvärden gick med på att behålla mig. Men det ljuset i tunneln var enligt tradition ett tåg. Hoppet om ett nytt ljus lägger jag på morgondagen. Idag är det tid att förbittras.

Jag vill egentligen lägga all min energi på att glädjas åt osten jag köpte på lunchen, men det tar emot lite just nu. Fast den var god. Som fan.

Så här börjar dagen:

med att jag får sendrag när jag ska gå in och hälsa i ett klassrum så att min vänliga vink istället utvecklas till att jag heilar mot en oförstående lärare och en förvirrad klass.

Kanske kan man få lite respekt efter det här?

Andras dumhet

Idag var jag i princip på bra humör när jag gick från jobbet. Jag kunde ha varit i alla fall. Om inte annat så blev jag på betydligt sämre humör än jag från början var när jag skulle åka ner för rulltrappan till tåget som skulle gå en minut senare.

På riktigt, är det så att man måste tänka åt människor? Det är tillräckligt irriterande med folk som tar sina barnvagnar i rulltrappan så att man nästan inte kommer ner. Idag, när jag var nästanglad, stod tre människor och höll en barnvagn så att inte ens en sorglig liten fiskmås hade kunnat flyga över. Varför gör människor så? Varför tror så många barnföräldrar att världen ska anpassa sig efter dem när valet enbart var deras att skaffa ungfan? Kan de inte nöja sig med att utnyttja de handikappades förmåner och den extra stora parkeringsfickan på IKEA? DET FINNS JU EN HISS I VARJE TUNNELBANESTATION! Ta den.

Resultatet av denna otroligt begåvade handling var att tjugo personer missade ett tåg. Den förmodade mamman blev då helt logiskt (?) sur. På oss. För att vi sade ifrån. Om vi nu hade så bråttom borde vi ha kommit tidigare. Människors dumhet kan verkligen sätta stopp för alla ord ibland. Vrål. Nästan missade jag en lägenhetsvisning. Nästan.