Det känns lite uppgivet idag. Det lär inte vara så att min generation, eller den efter, får vara med om ett samhälle som bygger på någon form av ömsesidig respekt. Det stör mig inte alltid eftersom de flesta relationerna jag befinner mig i ändå bygger på det. Visst kommer jag ut i livet och ser hur illa det är varje dag, men för det mesta kan jag stänga det ute. Jag har en iPod, jag vet var jag är på väg - jag lyssnar på Nine inch nails och fokuserar på målet. Jag orkar inte lägga samma engagemang på misären längre. Men vissa dagar tänker jag på helheten och inte bara den lilla kretsen och då ser jag verkligen bara mörker. Som idag. Någonstans känns det som att fokus alltid skjuts från väsentligheten (att människor faktiskt lider för att de inte tillåts att vara den de är utan att kränkas) till att angripa detaljer hos den som tänker annorlunda. Om det hela tiden ska bli en tävling om vems utopi som är bäst kanske det inte är så konstigt att allt står still.
Det vore trevligt om människor slutade känna sig hotade av oliktänkarna nu. Att integrera behöver inte nödvändigtvis betyda att den som redan är på plats förlorar - oavsett om det handlar om kvinnor i ett manligt rum, muslimer i ett kristet samhälle eller någon annan av grupperna som alltid tycks bli föremål för irritation.
Fast. När en människa inte ens får ge uttryck för en musikstil utan att bli kränkt känns det näst intill som slöseri med energi att ens hoppas på att det blir bättre.
Som jag sagt så många gånger förr: jag blir så trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar