Köttfri måndag

Personen som brukar köpa luncher till chefsmötena här var upptagen idag, så jag hjälpte henne på morgonen. Hon är en hon och cheferna som får köpta luncher är män och jag är väl inte jättenöjd med det arrangemanget egentligen. Men! Den som inte köper sin egen lunch, får inte heller vara med att välja. Så jag valde vegetariskt åt alla i den köttfria måndagens anda. WIN!

Söndag i soffan

Är nu hemma från schlagern, Malmö och Hofterup. Älskar roadtrips. Fast vägen hem hade blivit mycket roligare utan pissregn, vägbyggen och köerna in till Stockholm (led om trafiken vid Södertälje någon gång för i helvete). Resan ner till Skåne hade blivit mycket roligare om barnet sov under resan, så att vi alla slapp hans nattskräck på kvällen sedan. Jag har googlat mig till så mycket att jag är hyfsat säker på att han inte led - men alltså, att hålla sitt barn när det sover fast samtidigt skriker av skräck, när det tittar på dig utan att se dig och när inget du gör hjälper... fy fan. Vill aldrig vara med om det igen. Mycket jobbigt. Förstår inte hur jag lyckades vara så lugn och metodisk när det hände. Efter det ändrade vi i alla fall om i planerna så att han fick vara kvar hos mina föräldrar när vi gjorde stan.

Nu ska jag dricka Corona och försöka vara vaken ett helt Mad Men-avsnitt. Önska mig lycka till. Hej då!

På väg mot Malmö och schlagern

Äter en äcklig majsärtsmasseburgare i Mjölby. 

Att leva i ovissheten om vad som väntar kan ta en långt

Jag fick en fråga angående det här. Jag har fått samma fråga innan. "Hur överlevde du?". Jag vet faktiskt inte. Jag körde på. Vad är överleva? Det kan ju inte bara stå mellan livet och döden, om man ska fortsätta?

En fjortonåring med hyfsad respekt för vuxnas lagar och regler har inte så många val. Jag visste att det skulle bli värre om jag inte gick till skolan. Alternativet att låsa in sig fanns inte. Varken från vardagen eller helgen. Jag vägrade att inte få finnas, även när det innebar att jag sparkades ner. Jag ville inte dö. Varken bildligt eller bokstavligt.

Dessutom förstod jag inte hur illa det var. Även om det var högst verkligt att jag förvandlades till ett objekt för andra människors behov av makt, levde jag mitt liv i minuter utan att blicka framåt. Samtidigt var jag tvungen att ha tankarna utanför allt. Sådan är jag fortfarande.

Jag har alltid varit en människa som svalt och kört på. Jag kanske gråter en gång. Eller två. Sedan kör jag på, även när det tar emot. Ibland ältar jag, fast sällan så att det syns eller går ut över sådant jag måste göra. En del säger att jag är stark, men jag tror inte att det handlar om det. Ibland tänker jag att det handlar om begränsningar. Har du för många val blir det lättare att ge upp. Jag såg inga andra val än att fortsätta. Jag lägger ingen värdering i det, det vara bara så jag upplevde allt just då.

Det som var svårast var inte det han gjorde, det var det alla andra gjorde. Alla som tog vid där han slutade. Och alla vuxna som besvärat tittade åt sidan när jag behövde hjälp.

Tack livet?

Nämen då går väl jag direkt från schlagern till en spelning med Thorsten Flinck på torsdag då. Antar att det här är någon typ av motsatsförhållande till att gå från klarhet till klarhet...

Fick ett infall

Kom på den fantastiska idén att vi borde gifta oss när Skansen har drop in den 15 juni. Är ju inte så värst intresserad av själva vigseln egentligen, mer av vännerna, familjen och champagnen efter. Och så älskar jag ju uttrar och sådana finns på Skansen. PLUS att det finns hajar där. Det skulle bli så mycket mer än ett bröllop detta. Om det inte vore för att Frallan jobbar den dagen. Så vi kan inte gifta oss då. Bättre lycka nästa sommar, kanske...

Uppdatering; Hamburgarprinsen

Står på Hamburgarprinsen. De har 29 burgare på menyn. Den trettionde burgaren är vegetarisk, men den står inte med. Vad den är gjord av? Friterad ärt- och majssmet. Jag köpte ingen. Bojkott prinsjäkel, bojkott.

Letar hamburgare

Så enormt trött på detta:

1) Restauranger utan vegetariska alternativ eller med bara ett vegetariskt alternativ på menyn. Nej. Det räcker INTE med att ni kan slänga ihop något, utan protein, på plats. Och chevre chaud är en sallad. Det blir inte en huvudrätt bara för att det är fler salladsblad på tallriken.

2) Restauranger som inte skriver ut på sina hemsidor om det finns vegetariska alternativ. Hur svårt är det? HUR SVÅRT?

3) Nyöppnade restaurangkedjor som bara riktar in sig på kött. Läs: alla nya trendiga hamburgerhak.

Med detta sagt:

Tacka vet jag Texas Longhorn och Texas Brugers & Deli. Ja de har en jättefånig liten slogan om att en vegetarian är samma sak som dålig jägare på indianspråk, men de har också bra vegetariska alternativ. Samtliga burgare går att få utan kött. Då är det för övrigt inte en liten snuskig, friterad majs- och ärtmassa som ligger mellan bröden utan en hemmagjord, grillad sojaburgare. Den som uppfann deras meny (både på Longhorn och Burgers & Deli) visste allt att vegetarianer inte bara äter för att fylla magen. Dessutom har de Samuel Adams i frostade glas. Nej jag får inte betalt för att skriva detta, men om jag så kan få bara en person att välja dem framför någon av de andra klåparna har jag lyckats!

Tyvärr bor vi för långt från en Texas Burger-restaurang för att orka med det idag. Och med den klena information hemsidorna erbjuder vet jag faktiskt inte hur det här kommer att sluta. Förmodligen med att jag blir arg. Igen.

Sluta stila med ord ni inte förstår

Om jag ska granska någons arbete för att bedöma om de har uppfattat själva uppgiften rätt, klarar jag inte av att ge en rättvis bedömning när någon konsekvent har skrivit "förväntansfullt" istället för "förvånansvärt". Jag känner mig som en usel och tramsig elitist, men jag kan inte fokusera rätt när någon skriver så fel. Ett hett tips är att om du tycker att något låter lite bra, men inte är säker på vad det egentligen betyder: skriv något annat. Ett enkelt språk är inte ett dåligt språk. En text fylld av ord som förstör innebörden är däremot usel. Hur fina orden än må låta i ditt huvud.

Ny, ofrivillig frisyr

Bilden gör den inte rättvisa, men mellan hårstråna till min långhåriga frisyr växer en kort frisyr ut. Den kom fram i solen och står som en liten aura runt huvudet. Som skuggan av 1998 utan hårgelé. Trevligt att du kom tillbaka efter amningen halva håret, men jag önskar att du kunde gjort det på ett mer diskret sätt.

Världens bästa

Älskar den här videon. Det måste vara den bästa videon som gjorts faktiskt. Blir alldeles knottrig varje gång jag ser den. Hur många gånger jag lyssnade på den här när jag var ung och olycklig kär? Miljoner. Dock trodde jag att hon sjöng "I know that living with your baby was sometimes hard" och att hon syftade på det jobbiga i att ta hand om någon annans barn. 

 

Glad man blir

Insåg, tjugofyra timmar innan deadline, att jag har tänkt "tecken" istället för "ord". Det gör ganska stor skillnad. Både för arbetet, det kommande dygnets arbetsbörda och mitt temperament.

Stöldturné på Willys

Vi har Willys pluskort. Det innebär att vi självscannar. Det innebär också att vi ibland köper på oss lite för mycket eftersom att självscanningen får en att känna sig 1) viktig och 2) som en tuff rymdjägare.

Idag fastnade vi i en kontroll. Jag märkte direkt att hon som skulle ta sig an oss INTE ville göra detta. Det måste ha varit så jobbigt. SÅ JOBBIGT. Vi började pallra upp varor vid kassan där hon ställt sig, medan hon suckade ljudligt "ååååh så har ni så mycket varor, ja men då skulle vi ju ha tagit en annan kassa". Ja för det är ju lätt att veta att vi borde gått till en annan kassa än den hon ställde sig i. Tant.

Så började hon suckande blippa varorna. Med världens tröttaste min berättade hon sedan att vi hade gjort fel. Till Willys fördel skall tilläggas. Några varor hade blivit dubbelscannade. Helt oförlåtligt tydligen, men inte lika oförlåtligt som att inte scanna varor alls. Hon tog triumferande upp en påse auberginer och blängde anklagande på oss. "De här är inte inscannade". Gud vad hon hade sett fram emot detta under hela blippandet. Jojo, två auberginer och två lime hade vi försökt sno, det hade hon säkert kunnat se på oss så fort vi gled in vid kassorna.

Att försöka förklara med en svagt leende att vi verkligen inte gjort detta med flit var helt meningslöst. Hon var alldeles för upptagen med att se oss som simpla tjuvar för att det skulle gå in. Ja herregud. Här trodde vi att vi skulle kunna smyga undan två auberginer och två lime genom att dubbelscanna 600 gram quornfärs, men se den gubben gick inte! Hade god lust att slänga en oxfilé på henne och säga att om man nu ska stjäla något så är det väl en sådan, men jag hade ingen till hands.

Sedan fick vi gå. Utan annat straff än hennes eviga besvikelse över vårt tjuvaktiga beteende, men jag blir inte förvånad om hon har lagt in en prick i vårt register så att vi blir kontrollerade för alltid efter det här.

Jag brukar säga att jag avskyr människor som får mig att känna mig som en liberal, men jag tror att jag avskyr människor som får Kay Pollak att kännas på gränsen till sund ätter mer.

Kvällsprövning

Idag har jag motat en migränattack i grind, varit på utflykt och fått barnkläder i massor, gjort bönburgare och försökt distrahera mitt barn så mycket att han liksom skulle glömma att han är i en utvecklingsperiod och lider. Det här har gjort mig ganska trött och just därför orkar jag inte med att Twingly har ändrats så att jag måste sitta här på kvällskvisten, efter en folköl, och försöka lära mig koda en ny widget. Förr i tiden gick det att bara gå in och kopiera en textremsa för att få det att funka. Men nu. Nu måste man ju vara friggin programmerare för att få till koden. Därför går jag och lägger mig i vredesmod nu. Om någon vet ett lätt sätt att fixa Twingly-widgeten på så kan ni ju berätta det. Tills dess är jag arg.

Find+share the best of blogs - bah!

MÅL!

Jag hörde för ett tag sedan att anledningen till att sommaren är så lång när man är liten är för att allt är nytt. Tiden går långsamt för att intrycken inte har blivit gamla. Dessutom är en vecka en mycket större del av en sjuårings liv än en trettiofyraårings. Med det sagt: jädrar vad fort de här hundra dagarna gick! Och det kan lika gärna handla om att jag är glömsk och inte kommer ihåg ens hälften av dagarna som passerade, som att jag är van vid allt som händer (oj, vad kul det låter) eller har levt så oerhört länge att hundra dagar är en så kort tid av mitt liv. Fort gick det i alla fall och jag skrev något varje dag. Hurra!

För hundra dagar sedan kunde inte mitt barn gå och mitt hår var betydligt längre (och trassligare). Dessutom var jag fortfarande helt ovetande om att jag inom en snar framtid skulle få igenom en ändring på en statlig blankett. Det är så stort att jag måste länka till det inlägget här. Jag har fortfarande inte lärt mig sova och jag tragglar fortfarande vidare med en kurs jag har hoppat av tre gånger (men skam den som ger sig *tihi*).

Detta har #Blogg100 fått mig att inse:

1. Jag kan visst påbörja något som inte är JÄTTEVIKTIGT, för min egen skull och slutföra det.
2. Det är inte alltid så givande att skriva för att man måste, men...
3. ... jag känner inte att jag måste skriva djupa analyser om politik för att det ska vara roligt att skriva. Pressen har alltså släppt. Hoppas att den fortsätter att vara släppt också.
4. Jag tycker att det är helt meningslöst att analysera mitt bloggande - så jag tänker inte göra det mer nu.
5. Som avslutning - segerdans:

Och igen: TACK för alla kommentarer och länkningar. Jag dansar för er också.

Mindre bankkris i söderförort

Jaha. Tänkte att jag skulle in på internetbanken men tydligen har barnet fått tag på mitt visakort och försnillat det så nu kan jag inte logga in med bankID. Det i sig är ju ingen jättefara. Rimligen ligger kortet här inne i lägenheten, bara inte på ett ställe som ingår i arean "letbart". Dessutom, har jag ju min gamla digipass, tänkte jag i triumf för en stund sedan. Men jag har tydligen inte den heller, för barnets klåfingrar har visst spärrat den för vidare inloggning. Så svaret på frågan "hur mycket kostar en ettåring" är "inte så mycket alls, eftersom att jag inte kommer åt pengarna". Som tur är har vi ett gemensamt kort för gemensamma utlägg. Tillsvidare räknas garn in där. Min glädje, andras glädje och så vidare. Rimligt.

Klåfingrar.

Att slänga sig själv under bussen

Det var helt rimligt att jag kände oro över att en uppladdad fil inte syntes på hemsidan och skickade ett meddelande med samma fil till den berörda personen. Det var däremot helt orimligt att jag lade till "ja, jag är ju lite nervöst lagd av mig så jag skickar med filen här för att vara på den säkra sidan". För det första: nej, jag är inte särskilt nervöst lagd av mig. För det andra: det är väl som sagt helt rimligt och dessutom väldigt bra att ta det säkra före det osäkra när något verkar skumt?

Gaaah. Blir så trött på mig själv. Har i och för sig arbetat bort det ytterst irriterande draget jag hade när jag var yngre. Det när jag bad om ursäkt per automatik för saker som inte var mitt fel. Minns särskilt när jag sade förlåt till en kollega för många år sedan, för att jag var tvungen att säga till chefen att kollegan inte levererat i tid (efter att jag hade påmint honom typ jämt i en veckas tid) och att chefen nu hade skällt ut honom efter noter (dock trevligt att chefen inte blev arg på mig den här gången). Den här medelålders kränkta mannen blev så till sig av min ursäkt att han betedde sig som om jag stod i skuld för hans "offer" i ett helt satans år efter. Hur irriterande? Extremt. Då var jag 26. Nu är jag inte riktigt, men nästan tio år äldre och gör just inte sådär längre. Men tydligen måste jag ändå offra mig själv lite ibland, även när jag gör något helt rimligt.

Otroligt irriterande drag. Säkert väldigt bundet till att jag är kvinna också. Alltså inte på ett biologiskt sätt utan ett strukturellt. Som kvinna ska du liksom trots allt gärna visa att du ändå vet din plats här i vardagen. Är tämligen övertygad om att det här inte alls förekommer lika ofta hos män av flera olika anledningar. Nej. BORT med det. Det spelar ingen roll att det bara händer någon enstaka gång ibland, det måste utrotas helt.

Och igen. TACK! Tack för alla kommentarer, länkningar och meddelanden. Om ni visste hur mycket det gör.

I brist på passande bild till inlägget får ni en skärmdump från telefonen på mig och världens bästa man, min morfar. Saknar honom. Han skulle aldrig ha tagit en ursäkt han inte förtjänade.

Tack!

Jag var lite rädd för att publicera inlägget igår. Dels gillar jag av förklarliga skäl inte att öppna mig för mycket, dels kommer jag aldrig bli riktigt fri från att jag var så hatad. Jag är på något sätt alltid lite beredd på att bli det igen. Men så fick jag så fina mejl, sms och kommentarer här att jag faktiskt, helt ärligt, inte vet hur jag ska tacka er alla utan att det låter överdrivet. Fantastiska ni! Jag önskar att mitt fjortonåriga jag hade känt er. Blir mör i hjärtat.

Tid rättfärdigar inget

I dag är det tjugo år sedan jag miste min oskuld (vilket vidrigt ord det där är ändå?). Under en pågående fest gick jag ut för att hämta frisk luft och träffade en äldre kille, som redan börjat gymnasiet, utanför. Jag var fjorton och fryntlig och tänkte att han som var äldre säkert hade rätt när han sade att jag skulle må bättre om vi gick undan från de andra ett tag. Han tog ut mig på ett fält, sedan drog han ner mig i gräset och sade "det är redan för sent" varje gång jag sade nej. Efteråt reste han på sig, borstade av sig på knäna och frågade om jag skulle ha hjälp upp innan han gick. Jag drog på mig mina byxor och sprang efter och grät och sade att han inte fick säga något till någon.

När skolan började igen några dagar efter hann jag gå tio meter innan första kommentaren kom. Det var från en kille som gick året över mig. "Så du blev av med oskulden i helgen, hö hö hö". Sedan rullade det på innan första lektionen. "Hora" och "luder" var väl de vanligaste varianterna. Folk ropade lite på måfå. Allt från hans vänner till andra som ville vara tuffa och hänga på. När förmiddagsrasten började bröt jag ihop och blev inledd till kuratorn. Jag låg på hennes soffa och sade vad som hänt. Att jag sagt nej, att han inte lyssnade med att han faktiskt lovat att inte säga något. Efter en stund avbröts vi av min vän som kom in och sade att han gett sig på henne med. Vi fick lov att lämna skolan och gå hem.

Kort därefter övertalades jag av kuratorn att berätta för mina föräldrar, sedan övertalades jag att anmäla. Jag tyckte att båda sakerna var oerhört jobbiga. Ville inte att någon mer skulle veta. Ville bara att tiden skulle gå och att nästa tjej (för det var ju alltid en tjej) skulle få ta över stafettpinnen som skolans hora. Men jag anmälde. Dels för att jag kände mig tvungen men också för att jag trodde på dem som sade att det skulle bli bättre efter.

Fjorton år gammal kom jag in på polisstationen tillsammans med skolans kurator. Polisen som skulle förhöra mig presenterade sig och ursäktade att förhörsrummet inte var färdigt. Jag fick sitta på en stol med en gigantisk kamera en meter från ansiktet samtidigt som hon ställde frågorna. Från att ha varit ganska trevlig förvandlades hon till någon som var rätt misstänksam, tyckte jag. Jag var övertygad om att hon trodde att jag ljög och kände mig genast värdelös som människa. Frågorna rasslade som en kulspruta, om och om igen. Samma frågor hela tiden. "Vad hade du på dig" "Hur mycket drack du?" "Hur lång ner drog han byxorna sade du?" "Och vad hade du druckit?". När jag gick därifrån kände jag för första gången att jag fick skylla mig själv.

Strax efter anmälan gick en gammal pojkvän in till kuratorn och sade att när vi var i en stuga ihop och hade druckit alkohol ville jag ha sex med honom. Borde han berätta för polisen? Kuratorn sade nej, det skulle han inte men hon skulle ta upp det med mig. Och det gjorde hon. Hon frågade om det här var ett återkommande beteende jag hade - viljan att ha sex när jag var full. Skillnaden i situationen att åka till en stuga med sin pojkvän och den att en okänd kille drar ut en på ett fält var tydligen inte relevant.

Två andra tjejer anmälde samma kille. Jag fick höra att de hade gråtit massor för att de hade inte "bearbetat" allt lika mycket som jag. Jag minns bara att jag grät en gång under förhöret. Alla tre fall lades ner, med eller utan tårar, ändå. Jag fick meddelandet via kuratorn som blivit uppringd av min mamma som i sin tur tänkte att jag nog behövde någon att prata med när jag fick beskedet, även fast jag var i skolan. Samma dag tvingades jag vara med på en idrottsdag som hölls på samma fält jag några veckor tidigare blivit våldtagen.

Det var några få som trodde på mig, men det flesta valde att tro på honom. Han var populär och jag var tjej, mer logik behövdes inte. Jag antar att det är överflödig information, men jag skriver det ändå.

Att jag hade anmält gjorde att jag nu blev kallad "våldtagen" när jag gick i korridoren. Ganska ofta var det också någon jävligt uppfinningsrik människa som hostade "hora" i näven, till alla andra äckliga ungars stora förtjustning. Shit vilka coola killar det fanns ändå! Det var nämligen i princip bara killar som skrek. Tjejerna viskade istället i grupp och blängde när de inte fnissade förtjust åt killarna. Bonusinformation: en av tjejerna, som jag aldrig har pratat med, men som berömde en kille efter att han skrikit hora efter mig - hon har försökt lägga till mig åtta gånger på Facebook. Precis som att tid på något sätt skulle rättfärdiga det hon och alla andra gjorde.

En lärare blev upprörd. Inte för det som hade hänt mig utan för att han tyckte att jag alltid gick till kuratorn på hans lektioner. En annan lärare kunde inte sluta hjälpa mig med mattetal jag kunde räkna ut själv.

Ibland gick jag på fest. Då var alla fulla och ville berätta för mig vad de tyckte. Jag fattar inte hur jag orkade, men jag tror att jag på något sätt försökte ha ett liv precis som alla andra. Många kom fram som små diplomater och sade att de hade ju faktiskt inte varit med, så de höll sig opartiska. Andra, bara killar, valde att bröla hora rätt upp i ansiktet på mig. Vid något tillfälle blev jag sparkad i huvudet, vid ganska många andra tillfällen blev jag utskälld. Hans vänner började tigga saker av mig. Cigg och sprit. Hade jag inget att ge kallade de mig äcklig hora och gick. En tjej jag inte kände kom fram till mig och berättade att jag inte betedde mig som någon som blivit våldtagen. En vän resonerade på samma sätt efter att jag kysst en kille i augusti. Han lät hälsa genom min bästa vän att han hade slutat tro på mig nu.

I skolan tröttnade folk aldrig helt på att skrika. Däremot tröttnade en del av mina vänner ganska snabbt på att jag inte "kom över det". Jag var säkert skitjobbig. Full och ledsen. Inte jättekonstigt i och för sig, men mina vänner var mellan fjorton och sexton år och då är det nog svårt att förvänta sig en djupare analys. Vad svårt det var ändå. Att försöka leva upp till folks bild av hur ett offer är samtidigt som det var förbjudet att göra sig till ett. Så här med facit i hand (vilket jag tyvärr måste säga att jag har) vet jag att om du är tjej och blir våldtagen ska du förvandlas till till en fin flicka. En tyst, fin flicka utan sexualitet som inte skapar dålig stämning genom att "ha problem". Då kanske några fler tror dig, om du har tur.

När vi började gymnasiet tog det ungefär en termin innan folk, som aldrig tidigare hade träffat mig, började få reda på att jag, som det sades, hade blivit full, haft sex, ångrat mig och därefter anmält killen. För det är ju helt och hållet logiskt att sexet man ångrar är det man gör en rättslig process av, så att det verkligen inte går att glömma. Killarna började åter hosta "hora" i handen till tjejernas fnitter när jag gick förbi. Så jag bytte skola en bit in i tvåan och sedan, efter drygt två år kunde jag åter gå i korridoren utan att kallas hora, luder, våldtagen, fitta och allt möjligt annat igen.

Sista gången jag såg han som gjorde det var på min gamla pojkväns skolbal. 1998. Han var där med sin flickvän. Jag såg honom inte förrän han väste "hora" åt mig, när vi stod i baren samtidigt. Några år senare hörde jag att han hade varit på hur många tjejer som helst, men att ingen vågade anmäla efter det som hände mig och en av de andra tjejerna som anmälde. Hon kunde till slut inte gå ut, i rädsla för att stöta på honom och hans vänner. För fem år sedan fick jag veta att han inte kunde åka utanför hålan vi gick i skolan i efter att jag hade anmält honom. Han var så enormt hatad att han blev misshandlad så fort han visade sig. Samma sak gällde om han rörde sig på fester med dem som var något äldre än honom. Jag hade ingen aning om det då, men när jag fick reda på det femton år senare kändes det så jävla skönt. Jag hoppas att han råkar ut för det igen. Upprepade gånger.

Det finns ingen snygg avslutning på det här. Inga genomtänkta ord som binder ihop den här unkna tiden av mitt liv på ett klokt sätt, med ett klokt budskap. Det har hänt. Det är inte unikt. Det må ha gått tjugo år, men jag är rätt övertygad om att det ser exakt likadant ut på många ställen idag. Och ärligt talat - jag tror inte att det kommer att ändras under min livstid heller. Det gör mig så jävla arg. Alla äckel som har kommit undan och alla äckel som fortsätter att komma undan. Oavsett om det var förövaren eller den som skrek. I övrigt känner jag inte så mycket mer när det kommer till det här, annat än en viss misstro mot människor generellt.

Att investera i sin kropp

Så här på äldre dar, vilket trettiofyra får räknas som i sammanhanget, har jag börjat fundera mer och mer på uttrycket "att investera i sin kropp". Det låter ju ungefär lika obehagligt som "bostadskonsult" eller "entreprenör" eller "tillväxt" för den delen, men egentligen tänker jag att det är ganska smart att göra det. Investera i kroppen, fast utan att bli frälst (och utan att bli entreprenör, inga namn nämnda). Jag har aldrig sysslat med det.

Jag har varit arg på min kropp och sett den som något som bara hänger med och inte något som ska hålla resten av livet. Inte förrän nu vill säga. För nu har den plötsligt börjat visa att den inte kommer att hålla för evigt, på små men irriterande sätt. Sakerna som händer inuti har jag börjat vårda, men utsidan har jag inte hunnit till än eftersom att jag inte har haft intresset. När jag gick i skolan och de andra tjejerna smörjde in sig efter gympaduschen sprang jag ut och rökte. Det är nog ganska talande för hur mycket jag har brytt mig om min kropp - fast cigaretterna ersattes av chips när jag slutade röka. Ren men ohälsosam i största allmänhet.

Häromveckan hittade jag något som jag trodde var ett eksem, men som senare visade sig vara ett konstigt format skrubbsår. Det fick mig att börja tänka på min hud. Hur mycket den har varit med om. Hur mycket den ska vara med om. Tatueringar den har fått. Tatueringar den ska få. Och så insåg jag att jag har ju alltid varit jättedålig på att ta hand om annan hud än just den som är tatuerad. Jag smörjer mig i och för sig som en vettvilling med solkrämer under sommaren, och håller mig aktivt i skuggan under större delen av året, men utöver det gör jag inte mycket. Bodylotion har verkligen alltid varit överskattat i min värld. Känner jag inte genom svidande smärta att jag är torr använder jag det inte. Samma sak med ansiktkrämer. Det är något jag enbart använder efter långvarig kontakt med vatten.

I övrigt så är allt mitt smink gammalt och det enda jag har i håret är schampo och någon enstaka inpackning per år. Väldigt bra schampo förvisso, som av en händelse är nedsatt på Lyko just nu. Och som av ytterligare en händelse har de en massiv utförsäljning på en massa andra kroppsprodukter, så nu tänker jag passa på att slänga ner massa saker i varukorgen eftersom att jag ändå är på väg att beställa. Men vad beställer jag? Har någon oumbärliga tips på kroppsvårdsprodukter som det inte går att leva utan? Jag tänker nämligen att ett snabb beroende gör att jag kommer behålla vanan.

Kan någon hjälpa mig med det?

Bonus, min morgon igår från Vine:

Go Brittan!

Ärligt talat, har inte Britney Spears fått oförtjänt mycket skit? Är det för att hon är tjej eller? Jag menar Charlie Sheen har också fått nervösa sammanbrott och han ses fortfarande som "skön snubbe". Kom att tänka på det när jag ägnade mig åt ett guilty pleasure i söndags morse: amerikansk talangshow aka X factor US. Jag vet verkligen inte vad det är, men när det kommer till slask finns det få saker som gör mig så känslosam som amerikaner som försöker följa sin dröm.

I vilket fall som helst. Britney är en av domarna i den omgången som TV11 reprissänder nu och jag kan inte komma ifrån att hon bär på så mycket talang och verkar så sympatisk. Tänk allt människan har gjort och ändå fått utstå så mycket skit när hon inte pallade trycket för en period. Galet egentligen. Och, som sagt, förmodligen också något som hänger ihop med att hon inte är utrustad som Charlie Sheen.

Ännu mer sociala medier

Kan ju inte hitta tillbaka till Twitter även om jag har försökt upprepade gånger. Så nu har jag Vine istället. Som Instagram fast med videor och utan filter. Heter Fiat. Come find me!