Bekanskapskretsen har vuxit med ytterligare en liten hårdrocksparvel.

Välkommen till världen, fräsiga lilla yngel:

Vad var det som hände, egentligen?

Man vill gärna vara öppen och förstående inför det mesta, men jag förstår faktiskt inte varför Sinead var så taskig mot sig själv här. Det är något djupt tragiskt över att närmre tjugo år efter sitt genombrott, gå upp som en spillra av sin egen skugga och sjunga sin one-hit-wonder så illa att man undrar om det är en fyllekaja på Finlandsfärjan som kör karaokeslakt.

Det här är, trots den bedrövliga nutiden, en av de absolut bästa och mest rörande låtarna som har gjorts. Tragiskt att behöva se den i ett av de sämsta och mest störande uppträdandena i år.

Är det verkligen sant att Jan Björklund byggde ett tal om invandringens fördelar på att Zlatan föddes på Balkan?

Han är ju för fan malmöit. Born and raised. Typiskt folkpartister att inte ha någon koll.

Mer vin, onödiga blogginlägg och Bon Jovi, FTW!

Okej, som svar på mitt förra inlägg:

Det blir faktiskt lite, lite bättre om tant får sig en Samuel Adams Winter Lager också. Och det får hon. Hon får till och med två. Score!

Apropå tant så har dagens sökord på Tradera varit zebra och leopard. Jorå, nog vet man hur man bejakar sitt sanna jag.

Tillfällen då man ger ifrån sig ett primalskri:

När Erik, min idol av alla på Idol, sjunger en Bon Jovi-ballad. BLIR det bättre än så? (Svara ni ja på den frågan fattar ni faktiskt ingenting).

Rackarynglet och jag

Det verkar som om jag och katten har mycket förlorad tid att ta igen. När jag kom hem idag var han synnerligen klängig och kvidig, på gränsen till besatt. Att nätverka framför Facebook var inte att tänka på för han var verkligen, verkligen tvungen att stå i mitt knä och gnida nosen mot min kind oavbrutet. Det räckte inte särskilt långt att krafsa honom på ryggen, så jag bytte aktivitet och började lägga in några öl i kylen, men då tyckte han tydligen att det var nödvändigt att "hjälpa till". Först genom att försöka få plats i grönsakslådan, sedan genom att klämma sig halvvägs in på den tömda mellanhyllan.

Alltså, jag gillar honom men ibland är han faktiskt rätt korkad och även som plastmamma och mes måste enough vara enough. När han var på väg ner i ölpåsen blev han för mycket av ett rackaryngel till och med för mig. Så. Jag lyfte bort honom och placerade honom bredvid mig och fick då en blick som om jag hade smädat minnet av hans mor. Stoltheten är en fragil del av honom, det ska man inte glömma. Han trippade några steg, vände sig om och jamade sviket för att sedan gå vidare och upprepa samma procedur tre gånger till. Reaktionen som får en att känna sig sådär typiskt bra.

Fem minuter senare går jag tillbaka in till datorn och upptäcker en subtil protest:

Efter några försök att lyfta en katt som uppenbarligen har tränat på att göra sig så tung som möjligt och dessutom ser all beröring som bra uppmärksamhet, slutar det med att han lyckas stänga ner tre fönster och hamna så här:

Efter ytterligare några försök att lyfta bort honom ålar han ner på mitt lår och låser fast sig med klorna för att inte falla av. Skönt. För min egen hälsas skull flyttade jag honom även därifrån, med resultatet att han nu ligger och blänger surt mot mitt håll från andra sidan rummet.

Jag tror inte att vi är vänner längre, men just nu är jag inte helt missnöjd med det. Faktiskt.

Alltså..

... det är bara en tidsfråga innan jag blir "snusktanten i skrubben" med hela verksamheten här. Kontorsförrådet är så rafflande att jag helst vill stå där inne och talla lite lojt på pärmarna och pennorna hela dagen. Lukta lite på blocken. Öppna de nya plastmapparna och lyssna på hur de frasar. Sätta en filidutt på fingret och bläddra jättefort i papper.

Allt jag vill ha med mig till en öde ö. Direktlevererat från Svanströms. Thats kvalitet not kvantitet for you! Man gillart så att ögonen tåras.

Jo...

... och så var det då trehundra personer i lågkonjukturens Sverige som sökte tjänsten som jag fick. Den med det egna kontoret, flextiden och allt det där. A.k.a the job of my life. Det är så att man vill göra en Leonardo DiCaprio ala Titanic och ställa sig i fören på en båt och skrika "I`M THE KING OF THE WORLD! FUCK YEAH!!"

Nya jobb och fula fiskar

Som nyanställd riskerar man ofta att råka i klorna på arbetsplatsens fula fisk redan första dagen på jobbet. En luttrad och bitter fisk som döljer ett slavjobb bakom en tjusig term och generöst erbjuder en att bli exempelvis "office manager" på avdelningen. "Flådigt!" tänker man på valfri dialekt och tackar ja utan att använda hjärnan tillräckligt länge innan. Sedan kommer verkligheten och i den erfar man bittert att office managerns huvuduppgift är att ta hand om andras skit och inte alls att bestämma typ... vart kopiatorn ska stå. Det hände mig ungefär lika många gånger som jag fick nya jobb fram till det att jag fyllde, säg 27. Då hade jag gått igenom så många arbetsbeskrivningar för kontorsslav att jag hade klassats som lätt efterbliven om jag hade gått på en till. Erfarenheter har alltså byggt mig.

På mitt nya, än så länge fantastiska jobb, delar alla på slasket men det finns fortfarande saker som man förväntas vara med på. Sådana som kan vara svåra att säga nej till för den olärde. Därför är jag genuint och hjärtligt glad över att jag numera tillhör det lärda folket. För nej, NEJ, jag kollar inte på "Bonde söker fru" hur stort samtalsämne det än är efterföljande dags fika. Jag gört bara inte.

Men för helvete.

Ibland, som idag, har man riktigt bra kvällar och då kan jag tala om för er att verkligheten är så jävla ovälkommen. Tyvärr knackar den på ändå. Speciellt när man får för sig att det är en bra idé att slösurfa under den bra kvällen (det är ALDRIG en bra idé att slösurfa när man lever i en bubbla). Jag trillade över det här inlägget och plötsligt föll jag tillbaka i insikten om att även om det var förbannat dåligt på vissa områden förr, så var det ändå bättre än det usla läge vi befinner oss i nu.

Jag hatar hela fenomenet kropp. Jag hatar alla uppfattningar om dem. Jag hatar min egen sorg när jag går upp en fånig storlek. Jag hatar att det finns dagar då jag överhuvudtaget bryr mig. Jag hatar att jag periodvis påverkas så mycket av omvärlden att jag känner mig mindre värd när jag glider ännu längre ifrån idealen som jag hatar. Jag hatar att det ibland är så satans svårt att uppfatta sig själv som lika vacker som man ser sina vänner och jag hatar att de inte kan se hur vackra de faktiskt är. Jag hatar att det här påverkar alla och att det aldrig blir bättre. Varför är verkligheten alltid på väg mot helt fel helvete? Fan vad less jag blir. På allt.

Kan vi dra härifrån nu?

FYI

Jag hinner inte ens jobba en hel dag på mitt nya jobb innan min första kändisspotting på den nya sidan av stan. Johannes Brost. Sörplandes på en lunchöl. Jorå. Nog märks det att man jobbar på Öfvre Östermalm. Och ja, han har precis lika många tänder för mycket i verkligheten som det ser ut på bild.

Dagen efter... igen

Den fantastiska, brinnande vulkandrinken - eller snarare vulkanbaljan - som jag fick i present på Tiki Room igår, blev föga förvånande till en förbannelse idag. Organen skriker. Några gråter. Somliga försöker rymma. Jag mår förbannat dåligt; och inte enbart på grund av drinken, skall tilläggas, utan också för att gudarna har begåvat mig med ett fungerande minne. Hur mycket jag än försöker kan jag inte sudda bort bilden av hur jag brölar Bon Jovi i min betydligt nyktrare väns öra. Eller den seriösa luftgitarren med lite för mycket inlevelse. Eller bilden av hur jag tänkte att jag var lite snyggare än genomsnittet när jag genomförde någon form av puckelryggad show till en Kiss-låt. Jo, jag har gjort värre saker än så i mina dagar. Men ändå. Please. Kill me.

Och nu har jag fått för mig att lidandet ska botas med satanister och the Tribe. Uppföljaren till Lost Boys. Gud hjälpe mig. Gud hjälpe oss alla.

Det kan alltid bli värre

För länge sedan, när jag var för ung för att koppla ihop min trötthet på måndagen med min utgång på lördagen, men samtidigt var såpass gammal att bakfyllan hängde kvar i två dagar, anställdes jag som kontorist på en städfirma. Där hade jag det tvivelaktiga nöjet att arbeta tillsammans med en dam som ägde en, så att säga, inåtgående personlighet och som liksom matchade den med att prata grov skånska på inandning. Just därför var jag alltid lite nervös när jag tvingades ha kontakt med henne. En dag, när jag var alldeles för trött för allas bästa, visade min display att jag hade missat ett samtal från denna kollega. Redig som jag var vid den här tiden i livet ringde jag upp henne, men trött som jag var snubblade jag på orden. När jag tänkte att jag sade "Jag såg att jag missat ditt samtal" hörde jag till min stora skräck att jag istället sade "Jag såg att du hade fått missfall". Efter en ursäkt och ett harkel började jag, min vana trogen, att skratta på det där hjärtliga sättet där jag ohjälpligt grymtar och låter som en gris. Needless to say: Den skånska inandningen i andra sidan luren var inte särskilt hjärtlig tillbaka. Den var kall och hård men samtidigt fylld av lättnad över att den hade sagt upp sig några dagar tidigare och aldrig mer skulle behöva ha kontakt med det bittra och mycket märkliga fyllot på huvudkontoret.

Jag brukar tänka att det här faktiskt var så förbannat jävla jobbigt att det knappt kunde ha varit värre, men idag kom jag på att det kan det nog visst.

Två år efter städfirman jobbade jag på en journalistskola där jag bland annat tog emot telefonsamtal från människor vars drömmar vi hade krossat. En gång på sensommaren fick jag ett samtal från en gråtande kvinna som vintern innan hade fått ett missfall och som nu återupplevde detta trauma igen, när vi inte tog in henne på vår utbildning. Jag tyckte så klart att denna otroliga logik var jobbig att bemöta i sig. Men. Idag kom jag på att det faktiskt hade varit ännu jobbigare att bemöta situationen som hade uppstått om jag hade missat den där kvinnans samtal, ringt upp henne, yrat om missfall och sedan grymtat hejdlöst som en gris.