Folkjävlar

Så här är det. Jag är tatuerad. Det är ett val jag har gjort. Mitt val. Ingen annans. Mängden är relativ i förhållande till vem jag sitter bredvid och vad jag har på mig. Ibland döljs mina tatueringar av kläder, i bland bleknar de i skuggan av någon annan i rummet. I en miljö bland gemene man syns de ofta ganska tydlig. Jag har inga problem med det. Jag har problem med folk. Varför tror så många att det är okej att förolämpa andra som faller utanför deras norm?

Alltså ja. JA!! Ja jag vet att tatueringarna sitter där jämt. Jag betalade inte en halv förmögenhet för en gnuggis. Jo det gjorde ganska ont. Ja jag kommer att göra om det igen. Nej jag är inte rädd för att ångra mig. Ja jag vet att huden åldras. Nej jag är inte ute i solen ändå så jag bekymrar mig inte över eventuell blekning. Och nej jag älskar inte per automatik alla tatueringsmotiv bara för att jag har en tatuering själv. Okej? Inte..

Jag känner inte ett behov av att besvara de här frågorna fler gånger i mitt liv, men varje gång jag hamnar i en ny miljö finns det ändå minst ett ljushuvud som tror att jag har det behovet. Ett ljushuvud som liksom vill sätta mig på plats. Helst i en konversation som jag inte för framåt själv, utan som endast går på bränslet av ljushuvudets dumma frågor och mina undvikande svar.

Många ljushuvuden verkar dessutom tro att det är helt okej att rynka på näsan och fnysa föraktfullt att de minsann själva aldrig skulle tatuera sig. Nehej. Och jag skulle förmodligen aldrig klä mig så illa som andra tenderar att göra, men jag är uppfostrad nog att hålla käften om det. Lika uppfostrad är jag att inte säga usch när någon visar sig i kortärmat. Jag frågar inte om vad andras utseende kostar, för jag anser att det är var och ens ensak. Jag har även lärt mig att hålla tyst om eventuella misstankar om att personen framför mig kanske inte riktigt tänkte innan den klädde sig, klippte håret, piercade sig eller för den delen tatuerade sig. Jag har lärt mig allt detta för det är jävla ohyfs att påpeka, men det krävs kanske att man själv är tatuerad för att fatta det?

Nästa gång någon fnyser i förakt åt mina tatueringar tänker jag fan fnysa i förakt tillbaka och påpeka hur skönt det är att vi kan vara ärliga mot varandra för då finns det inget som hindrar mig från att säga att personen mitt emot mig tycks vara begåvad med ett lika otaktiskt sätt som utseende.

Hurra!!

Jag har hittat den! Världens bästa nischade blogg: Zombiebloggen
Så oerhört lägligt av internet att lägga den i min väg dagen innan jag knallar iväg till en biograf nära mig och ser Zombieland. Jag blev så slagen av detta öde att jag för en stund glömde vad jag var bitter över när jag klev upp i morse (annat än själva uppstigandet i sig som alltid är en pina i nivå med småbarnsmaffior). Men efter en stunds grubblande kom jag på det och ganska mycket mer som jag kan ägna min tid åt att tjura över när jag inte läser om zombies. Härligt, som livsbejakarna säger.

Dagens bisarra dödsfall (det är ju trots allt halloween)

Isadora Duncan
1877-1927

Den moderna dansens moder med en, låt mig säga dödlig, faiblesse för långa sjalar. Vid en biltur i en öppen bil trasslar hennes sjal in sig i bildäcket och till följd av detta knäcks hennes nacke. Isadora, en av få öppet bisexuella under tjugotalet, dör direkt. Tragiskt och brutalt. Som livet i sig.

Saker jag aldrig trodde att jag skulle höra:

1) "Va?! Har inte du barn? Du är ju verkligen mammamaterial om någon", sagt uppmuntrande helt utan ironiska inslag. Jag blev stum av chocken och är det fortfarande. Nej, jag känner mig inte bekräftad som kvinna. Jag känner mig vagt förolämpad.

2) att Axl Rose är Lars Winnerbäcks rödhåriga kärlek. Jag var nära att kvävas av kaffe och ilska när jag läste det i DN. Kan vissa saker föregås av en varningstext?

Herregud.

På Idol imorgon ska gnällgeten Rabih Jaber besudla minnet av Dean Martin genom att sjunga That's Amore. Jag älskar Dean Martin. Jag avskyr Rabih Jaber. Nej, jag använder mig inte av onödigt starka ord. Dean var en gud i allt han gjorde, medan Rabih har lika mycket utstrålning som min råttfärgade utväxt och därtill låter som om fortplantningsorganen sitter i kläm. Ut med skräpet. UT!

Lättnad är när man inser att man slipper programmet tack vare lyckliga omständigheter. Ja. Det är faktiskt så, att alla andra program är ett tvång.

Bildförtydligande exempel på dårskapet:

Alltså suck.

Ursäkta mig lite, men Aftonbladet anser att det är en nyhet att djur har känslor. Någon har dokumenterat ett gäng schimpanser som sörjer en död flockmedlem. Är det här en sensation värd att gråta över? Alltså har jag levt mitt förblindad av min egen tro eller är jag så otroligt före min tid? Jag förstår inte hur någon, som är född med ett förnuft, någonsin har kunnat tvivla på att djur upplever känslor utöver de fysiska. Protestpinkande, hallå? Det är ett utmärkt (och väldigt irriterande) uttryck för katters tjurighet. Att husdjur kan må lika dåligt som barn vid en skilsmässa är känt sedan ett tag nu. Att kreatur på för trång yta lider likaså. Så varför, varför är det en nyhet att djur har känslor?

Visst. Det är väldigt bekvämt för somliga att tänka att djuret som hamnar på tallriken inte har upplevt något annat än instinkten att andas och att äta innan slakten satte stopp för det. Jag förstår det, men jag tycker att det är naivt på gränsen till patetiskt att tänka bort verkligheter. Man framstår inte som mer ödmjuk om man beter sig som att kött skapas i köttdisken på ICA och blir tårögd om någon påpekar att det kanske en gång skuttade omkring i glädje på äng. Kan folk bara lägga av? Människor får verkligen äta vad de vill, men frågan är om de verkligen får äta vad de vill och samtidigt blunda för hur det har hamnat på tallriken. Till skillnad från många carnivorer brukar jag inte komma med ovälkomna kommentarer om vad andra äter. Jag ifrågasätter inte deras val öppet. Jag kan till och med skita i dem. Men då får de för fan också vara öppna med att värdet av en saftig biff är högre än värdet hos kon och inte sitta och småböla över orättvisor de själva stöder.

Jag är inte vegetarian. Jag äter vanlig svensk matfisk någon gång i månaden och när andan faller på äter jag även skaldjur. Varje gång jag äter något av det här vet jag att djuret framför mig har gått en grym död till mötes. Fisken kvävs, kräftan kokas levande och ostronet dör någon gång på vägen mellan min hals och mina magsyror. Jag känner mig inte som något helgon när jag äter varelserna, men jag vet samtidigt att deras värde är såpass lågt i mina ögon att jag själv skulle kunna döda dem. Jag hymlar inte med det. Och ja, jag tycker faktiskt att jag är bättre i det avseendet än köttätaren som köper sina varor från euroshopper och sedan försöker inbilla mig att de känner någon form av samvete inför djurplågeri. HÅLL KÄFT! Tack.

Eftersom att jag själv inte hinner särskilt mycket här just nu..

... vill jag bara påpeka att Lena Sundström, som vanligt, är bäst.

Efter en verksamhetsanalyserande dag på vikariatet vill jag bara säga att:

det FINNS administrativ personal på skolor. Det verkar inte riktigt ha gått fram i alla led. Och vi gör en hel del, för att inte säga skitmycket. Alltså jag lovar, lön är inte något som automtatiskt hamnar på kontot och alla viktiga papper, all statistik, all personalinformation och allt med mera, det är faktiskt inget som pärmarna skiter ut av sig själva. Det finns alltid någon som lägger ner sin tid och sin svett på det här era otacksama typer. Jag skulle kunna skriva femton inlägg om hur trött jag är på jobbsnobberiet som finns överallt. Att vissa grupper alltid osynliggörs unt so weiter. Eller att folk och fä gärna pratar om hur jämlikt de ser på omgivningen men samtidigt har uppenbara problem med om, säg, en polare väljer att bli städare. SPALTMETER skulle jag kunna skriva. Men nu hinner jag inte det, för dagen är snart slut och hemma finns det för tillfälligt inte internet (vilket bara det är en stor kris i sig). Så. Ni får nöja er med det här. Hej så länge.

Carl Gustaf

Carl Gustaf har bland annat medverkat i Falklandskriget, Irakkriget, Vietnamkriget och Kuwaitkriget. Tydligen är han amerikanska soldaters favorit. Ja vi får ju utgå från att det är han eftersom att namnlagen i Sverige är väldigt tydlig med hur viktigt det är att en han heter som en han och inte som en hon.

Tillverkad i Bofors, döpt efter konungen. Är han manlig? En penisförlängare? En mördare.

Han rimmar lite illa med det Bernadotteska behovet att förknippas med mänskliga rättigheter. Tycker ni inte? Vad har vårt kungahus att säga om det, egentligen?

Same shit, different name

Jan Helin

Göran Hägglund

Jimmy Åkesson

Leda!

Kidsen är helt oxtokiga idag. Använder de inte skåpen som trummor så visslar de på radiohits eller skriker som svin på väg till slakt. Det kan verkligen inte vara sunt för dem att vila upp sig en hel helg. Varför super de inte och skolkar som man gjorde förr? Mitt liv hade blivit så mycket enklare då. Nu sitter jag istället i oljudet från åttahundra bröliga tonåringar med för mycket energi och försöker minnas lördagens sippande på en hemmagjord daiquiri. Eller kanske snarare vad som hände efter det där sippandet. Vaga bilder av en sorglig expedit på Seven Eleven pockar på, liksom irritationen över den höga volymen på Strand och den patetiskt personlighetslösa inredningen de har lagt sig till med. Varför måste allt som var lite bra bli jättedåligt? Jag har inget bra svar på det. En sak vet jag i alla fall och det är att sällskapet var fantastiskt.

För övrigt blev jag i förra veckan klappad på magen och frågad om jag var gravid. Det blir lätt så när jag låter min dåliga hållning blomma till fullo. Men ändå. Kan folk ge sig? I min värld frågar man inte så. Har jag inte sagt något så är det så enkelt som att: 1 - jag vill inte berätta det eller 2 - jag är bara fet. Fast min värld verkar ju lika verklig som larvens i Alice i underlandets när jag ser hur andra lever. Äh. Leave me the fuck alone. Ägna dig åt ett får... hade jag kunnat säga. Om jag inte var djurvän.

Sexuellt ofredande för mig - en toleransfråga för Dr Phil

Aftonbladet.se den 15 oktober 2009:
– Dr Phil dök upp på en tv-monitor och sa att någon skulle ringa på dörren. Vi skulle få en tårta eller något, berättar Kimberly Brown i National Enquirer.

– I stället kom en spritt språngande naken man in i huset. Han började ta på sig själv, smeka sitt könsorgan och satte sig sedan hos oss vid bordet.

Hon uppger att hon och flera andra deltagare lämnade rummet i protest.

– Efteråt fick vi höra att det var Dr Phils sätt att lära oss tolerans.

Ridå

Sarkastisk kommentar överflödig.

New arrivals!

Långt borta är ungdomens dagar då man riskerade en knäckt ankel varje gång man stressade på sig en hårt snörad Dr Martens-känga. Nu för tiden finns det nämligen en dragkedja på insidan av precis varenda högskaftade sko. Är vi nöjda med det? Självklart inte. Dels försvinner snörningens funktion att reglera skaftet i irriterande många fall och dels så är två sorters knäppningar av en sko ungefär lika logiskt som te och kaffe i samma kopp. Antingen eller, tack. Saker får gärna göras enklare, men inte på bekostnad av passform och stil. Jag vill inte se kardborrband som nästa led i den oförhinderliga bekvämlighetsprocessen som pågår. Hujedamig.

Med det sagt får jag fortsätta med säga att jag ändå är nöjd med mitt senaste skoköp från Ellos, trots dragkedjan som inte borde vara där. Tillverkaren har nämligen tänkt till och gjort snörningen hård och stram redan från början, vilket passar mig med hyfsat smala anklar alldeles utmärkt. Beskåda, avundas och gråt: